Harmoni

Vågar knappt säga/skriva det men jag känner mig så mycket mer harmonisk. Lugn på nåt vis. Gladare. 

Vet inte om det beror på att smärtan inte är lika påtaglig sedan plattan försvann. Visst är jag skadad i huden där bak, gropig och bucklig i skallbenet, öm och har känselbortfall men jag känner ju inte det där obehaget ifrån plattan längre. Känslan att hela tiden tro att den ska komma igenom huden var inte rolig att leva med. Smärtan i nacken eftersom plattan tryckte på nån nerv är inte alls lika stark längre. Jag har fortfarande ont men förstår att det tar tid för kroppen att läka helt. Jag har dålig balans och är ostadig men känner inte att det är något problem. Inte just nu iaf.

Jag har inte haft knappt några nervryckningar i ansiktet senaste tiden. Lite brännande och svidande känsla och bortdomnande läppar men det är mycket bättre än innan. 

Jag sover bra, kanske, sämre just nu men det beror på hostan och förkylningen. Och även om jag vaknar så kan jag somna om. Inte ens tinnitusen håller mig vaken särskilt länge. Jag stör mig på den men kan på nåt vis ändå hantera den. Den finns. Jag lever med Prins T 24/7 och eftersom jag inte blir av med honom så får jag bara gilla läget. Så bra det går. Och när jag känner mig lugn och harmonisk så går allt så mycket lättare. 

Jag har börjat bli ett med min hörselförlust. Lärt mig mer o mer att leva med det. Och inser att en hörapparat kommer göra livet lite enklare. 

Medicinen jag äter, Saroten, kanske verkligen var som ett Kinderägg för mig, tre önskningar i en. Funkar på mitt humör och mitt psykiska mående. Nervsmärtan är bättre. Jag sover betydligt skönare. Kan tom vakna kl 8 och känna mig hyfsat pigg. Visst, jag är lite trögstartad med för några veckor sedan var kl 8 nästan mitt i natten för mig. 

Jag vet inte om det beror på medicinen. Eller att jag bara mår bättre helt enkelt. Lugnare och tänker mer positivt. Kanske beror det på sommaren och solen oxå. Mer energi. Eller att jag börjat äta magnesium. 

Jag använder mig mer Mindfulness-tänk i vardagen igen. 

Börjat acceptera sjukdomen. Förändringen. Att jag inte längre är den jag var. 

Vet inte vad det beror på och egentligen spelar det ingen roll. Jag är bara glad och tacksam över att må bättre. 

Inte haft någon ångestattack eller tryck över bröstet på ett tag nu heller. Känns nästan overkligt. Känns nästan för bra för att vara sant. Därför jag knappt vågar säga/skriva det. 

Men jag passar på att njuta. Inte skynda fram eller bli hysteriskt frisk och rusa in i nåt. Jag bara är här och njuter. Tar mig sakta fram och upp igen. Inser att det kan komma bakslag men det tar jag då. 

Längtar efter ett vanligt liv. En normal vardag. Längtar efter att få ställa klockan och dra till jobbet. Längtar efter att få planera mitt schema och mitt liv. 

Vet att dom flesta nog längtar efter semester och ledighet och det förstår jag. Men jag är så otroligt rastlös och rätt less på att hänga med mig själv nu. Känner mig så galet ensam ibland. 

Jag vill gå på Aw med jobbarkompisar. Ha medarbetarsamtal. Känna mig delaktig. Betyda något. Göra nån nytta. 

Jag känner mig så ensam och värdelös ibland. Otillräcklig. Men...nu går det framåt. Jag ser ett ljus. En förändring. 

Har haft ett par roliga och härliga dagar. Ölandsdjurpark. Och en em/kväll på stan med vänner. Se Sverige vinna en match och hela Larmtorget koka. Och på lördag hoppas jag på en repris. 

Ikväll är vi bjudna till Patric och Tilda och vi ska få veta om det kommande barnbarnet blir en flicka eller pojk. Mys ❤️

Ibland tänker jag att det är ett helvet med sjukdomen. Att livet är orättvist. Ibland har jag bara velat ge upp. Hej Ölandsbron, ungefär. 

Men just nu känner jag lycka igen. Lycka över att vara på väg tillbaka. Lycka över att ha en fin familj och underbara vänner runt mig. Det kan inte min sjukdom ta ifrån mig. Den känslan slår allt! 

Var rädda om er ❣️