Examen

Idag har min fina lillasyster tagit examen. 

Så stolt över henne. Den mest bildade i familjen ❤️

Var på cermoni i Kalmarsalen. Sen åt jag lunch med en annan lillasyster på Bryggan. Vi satt i solen och gottade oss. 

Hem och vilade en stund sen vidare för en liten examenstillställning för Paulina hemma hos mamma och pappa. Hon bor trångt så enklare att ha det där hemma och då passade vi oxå på att fira mamma som har fyllt år och morsdag i efterskott. 

Jag hade gjort en tavla åt mamma. Hade sett tips på nåt likande på en pysselsida. Jag tog en gren och limmade på ett papper. Sen gjorde jag fåglar av stenar. Varje sten/fågel symboliserar oss, hennes fem döttrar. 

Nu ikväll har jag tittat på Emma som gjort tricks på studsmattan   Vattnat lite blommor och plockat i trädgården.  Jag har städat och fixat i källaren eftersom vi får en nattgäst från Skåne hit över helgen. 

Jag är så rysligt trött. Går verkligen inte beskriva känslan. Är liksom trött i hela kroppen. Helt avslappnad. Som att hela jag sover, fast att jag är vaken. Lite som att vara i en dröm. Jag hade svårt att somna igår men tror jag har sovit ganska bra hela natten. 

Nu ligger jag nerbäddad och ska sova. Ikväll låter det som att jag har en industrifabrik i örat. Ett sågverk eller nåt. Tydligen så jobbar dom dygnet runt på det stället. Typiskt. Prins T verkar ha tagit nattpasset. Trots att han redan jobbat hela kvällen. Vore skönt om han tog nån dag ledigt nån gång. 

Tänkte att när jag är så här trött och liksom avslappnad så borde jag väl liksom inte ens orka bry mig om tinnitusen. Ja, man kunde ju iaf önska det men näpp...jag hör den. Väldigt tydligt. Det låter så högt och intensivt att jag ibland tror att det låter utanför örat. Så att andra t o m kan höra. 

Men jag känner mig härligt avslappnad nu ikväll och tror  faktiskt jag kan somna ändå. 

Andra dagen jag tagit medicinen då. Någon timme efter att jag har tagit den blir det en superkonstig känsla i huvudet. Under huden där dom opererat typ. Det känns som att det rör sig. Som att nerverna flyttar på sig. En pirrande känsla. Det nästan kliar under huden.  Skumt.  

Imorgon ska jag hjälpa Micke med en jobbgrej sen blir det städning och trädgårdshäng. Helg igen. Och det fina vädret håller i sig. Underbart. 

Ibland önskar jag att jag vore lite mer som Emma. Så hoppfull. Så levnadsglad. Så fri ❤️

Vågar jag hoppas

Ikväll känner jag mig ledsen.  Vet egentligen inte varför. Gick ju bra på smärtenheten idag. Även om jag fortfarande är lite ställd över hur illa det var med känselbortfall, trasig ansiktsnerv och min balans. Kände mig positivt inställd till den här rehaben när jag åkte därifrån idag men sen ikväll när jag var ute och gick så började jag tänka på livet. På mig. På allt. Och så bara sköljde ledsamheten över mig. 

Jag är så less på allt. Så less på att vara sjuk.  Orkar inte med det här. Vet inte om jag har kraft och ork med smärt och hörselrehabilitering. Jag vill bara spola fram tiden så allt är över och jag kan få tillbaka mitt liv. 

Mitt liv är verkligen deprimerande ibland. Inte konstigt att man blir ledsen. Kommer jag någonsin må helt bra igen? Helt frisk blir jag ju såklart inte. Det vet jag. Har Ménières. Är döv på ena örat. Har kronisk tinnitus. Bara ett fungerande balansorgan. 

Men kommer jag må bättre? Kommer det mörka försvinna? Trycket över bröstet?Kommer känselbortfallen gå tillbaks eller är det bestående? Kommer min balans bli bättre? Kommer jag alltid behöva vara rädd att ramla? Hjärntröttheten, kommer den att minska? Kommer jag kunna lära mig leva med tinnitus? Kommer jag kunna acceptera en hörapparat? Vågar jag tro på att smärtan kommer försvinna?

Vågar jag hoppas på att jag en dag kan säga:

Jag mår bra!

Jag vill mår bra. Men min kraft är slut till att orka försöka. Vill inte mer. Vill inte gå på fler läkarbesök. Vill inte äta medicin. Vill inte ta sprutor. Vill inte ha hörapparat. 

Som sagt, ledsen ikväll. Imorgon känns det säkert bättre igen. Hoppas!

Nu har jag tagit min nya medicin. Ligger nerbäddad. Ska försöka sova. Ska bli spännande och se om det blir svårt att komma upp imorgon. Min syrra tar examen så jag ska in på det i Kalmarsalen.  En fika på stan. Sen examensfest på em/kvällen. 

Den här lilla trollungen får mig alltid att le. Hur jobbigt livet än känns. Det är ju bara att titta på henne så blir man glad. Eller hur?!

Tre önskningar i en

På väg hem från smärtenheten nu. Gick ganska bra. Mycket tester, undersökningar och mycket info. Helt slut i huvudet nu. Och har ont. Det kändes. Klämdes. Satt nån apparat på huvudet som skulle försöka trigga igång de ”trasiga” nerverna. Det lyckades kan man sä. Började hoppa i hela ögat och kinden och jag fick domningar och stickningar. Liksom kliade i huden. Min trigeminusnerv o någon annan jag inte minns namnet på är ”trasig”. Likaså huden/vävnaden bakom örat. Det har läkt fel efter alla ingrepp. Gjorde nåt sticktest med nål i huden. Har mellan 40-60% bortfall i ansiktet och bak vid örat. Mest bakom och på örat. Men även framme i ansiktet. 

Gjorde balanstest och jag har sämre balans än jag själv  trodde. Belastar mina fötter, ja hela min kropp, helt fel. Är så spänd i nacke och axel att mina muskler liksom krympt ihop. 

Ska få ny medicin. En sort som funkar mot flera grejer. Lite som ett kinderägg. Tre önskningar i en. Saroten heter den. Den funkar mot depression, nervsmärta och insomningssvårigheter. Ska börja med en dos nu och så höja efter två veckor. 

Kommer bli tröttare än vanligt. Kan bli svårt att komma igång på morgonen. Alltså ingen skillnad mot nu då egentligen. Trött är ju mitt mellannamn. Kanske blir både för och efternamn nu med då. Trött Trött Trött. 

Hur som helst väldigt bra läkare. Och sköterska. Jag ska snart tillbaka och träffa sjukgymnast och psykolog. Och få gå på smärtträff. Vad det nu innebär. Ska även få sprutor, mot smärtan, lokalt där det gör mest ont. 

Avslutade med en fika inne i Västervik. Mysig stad. 

Det blir nog bra det här. Det måste det bli...

Kissnödig

Alltså vad är det med mig och min blåsa. Så fort jag ska iväg på nåt så är jag konstant kissnödig. Nervöskissar. Springer på toa och drittlar tre små droppar varje gång. Men det känns som att jag inte har kissat på ett år och att jag när som helst ska göra på mig. Men när jag väl sitter på toan så kommer ett par droppar. 

Det är väl ok om jag ska iväg på en resa att man är lite nervös. Eller kanske som idag till Västervik. Men jag är likadan bara jag ska med bussen till stan eller iväg till Ullared. Som inte är nåt särskilt spännande eller nåt att vara nervös över direkt. 

Ibland tänker jag:

-Äh jag struntar i att kissa igen. Jag var ju nyss. 

Men nä, måste pressa fram ett par droppar till annars sitter jag hela resan, vart den nu än bär, och tänker på att jag är nödig. 

Måste vara nåt tics jag har. Förut innan jag/ vi skulle iväg nånstans hade jag alltid panik över att jag hade glömt nåt. Och hade jag inte glömt nåt så framkallade jag ändå paniken och lyckades komma på nåt jag hade glömt. Om så bara tops. Som om det inte gick att köpa nånstans. 

Men så började jag på Mindfulness och lärde mig att saker jag ändå inte kan göra nåt åt och så länge dom inte är livsavgörande så ska jag inte lägga energi på dom. Följer inte alltid detta men just när det kommer till packning eller saker man ska ha med så går det ju alltid lösa. 

Det är liksom inte så att jag bryter ihop längre för att jag tex glömt packa ner mjölk till kaffet om vi ska iväg nånstans. Det finns ju en och annan mack och affär i Sverige. 

På väg till Västervik nu. Kissade tre gånger innan vi åkte. Kanske rent av fyra. Nu sitter jag ändå i bilen och tänker att jag måste hinna in på en toa innan jag ska träffa läkaren. Måste ju finnas en toa där man anmäler sig. Det brukar det ju alltid göra på sjukhus. 

Så alltså att jag är kissnödig har i princip upptagit all min tid sedan vi åkte i morse. Har jag mindre blåsa än andra eller är jag bara störd?

Det syns inte alltid utanpå...

Jahopp, här ligger jag och stirrar i taket. Kan inte somna. Hjärnan på högvarv. Tinnitusen som låter som en brusig radio. On off-knappen ur funktion. Och volymknappen funkar bara att höja med. 

Lite nervös för Västervik imorgon. Kommer få massa frågor. Ska synas i sömmarna. Undersökningar. Tester.  Vet inte varför jag är nervös. Mest att träffa en ny läkare igen. Dra upp allt. Känna efter hur jag verkligen mår. 

Ska verkligen INTE säga:

Jo, men det är rätt ok. Jo da, det funkar. Nä men det blir nog bra snart. Asså jag har ju ont men jag överlever. 

Så typiskt mig att alltid försköna. Att få det att låta som att det är ok när jag egentligen tycker det gör svinont och tycker livet suger.  Så pass mycket ibland att jag funderar på om livet är värt att leva. Den känslan kan skrämma mig. 

Ibland undrar jag hur min kropp kan kännas så trasig men ändå se så hel ut. Varför är det inte möjligt att se när energin går på sparlåga? När ångesten och smärtan tar över kroppen. 

Kanske är det därför jag har så svårt att förlika mig med att jag inte mår bra. Det syns ju inte utanpå? Jo visst kan jag se lite sliten och trött ut men i det stora hela ser jag ut precis som innan. Lite mer blåslagen ibland bara. Ärrad. 

Ibland tänker jag att jag kanske överdriver. Att jag framkallar alla dessa känslor och symtom själv. Att jag feltolkar. Är bekväm o lat? 

Men Nää. När tröttheten lamslår mig totalt, symtomen ökar, tinnitusen irriterar,jag gråter av smärtan, balansknas,ramlar...när det är riktigt mörkt så går det inte ta miste på att det finns där. Tyvärr. 

Framför allt så är dövheten på ena örat och en borttaget balansnerv ett stort handikapp för mig. 

Hörselförlusten kommer jag lära mig leva med. Kanske blir bättre med hörapparat. Balansen kan jag träna upp någorlunda bra. Hjärntröttheten kommer jag vänja mig vid och anpassa livet lite mer efter. 

Nu kör jag all in med rehabilitering. Ska verkligen fokusera och ge allt. Men ingen brådska. 

Min kropp och mitt huvud har gått igenom rätt mycket. Framför allt senaste året. Den är utbränd. Snart bara aska kvar. Behöver starta om och bygga upp mig själv på nytt. Hitta mig själv igen. Hitta vem jag är nu. 

Det får ta den tid det tar. Jag vet inte vad jag har bråttom till? Livet väntar väl på mig?

Grattis

Nu ligger jag i soffan, i skuggan, på trädäcket. 

Idag är det hett. Vilket väder maj månad har bjudit på. Det brukar förvisso nästan alltid vara fint väder på min sons födelsedag och han fyller år idag. Hipp hipp hurra. 

Min älskade son. För 24 år sedan idag gav jag honom livet. Och han gjorde, från den dagen,mitt liv mer meningsfullt. Han gör livet så mycket roligare. Fina, älskade unge. Jag är så stolt över honom. Han är ödmjuk, omtänksamt, rolig, knasig, smart, driftig. Han är lite glömsk, disträ och en aning förvirrad men man kan ju inte få allt Ha ha. 24 år och ska snart bli tvåbarns pappa. Han är så fin mot lilla Malva. Han har ett bra jobb, är butikschef. Han har ny villa och bil. God ekonomi. Han är gift och har en fantastisk fru. Dom passar perfekt tillsammans. Och han är väldigt go mot sin lillasyster. Kramig och kärleksfull. 

Min son ❤️

Jag har inte mått så bra i två dagar. Trött och orkeslös. Nära lipen hela tiden. Lindsdalsdagen ,kalas  och fotbollsmatch tog musten ur mig helt. Mycket folk, mycket ljud och surrande. Mycket intryck. Vet ju att det tar på krafterna men blir ändå lika förvånad över HUR trött jag kan bli efteråt. Verkligen helt orkeslös. Orkar inte tänka, känna eller göra nånting. 

Igår pratade jag med min läkare på ÖNH om fortsatt sjukskrivning. Pratade med F-kassan. Alltid lika jobbigt. Blir så nervös att det ska vara nåt strul. Men nä , allt flöt på bra. Nu ska jag fokusera på rehab på smärtkliniken i Västervik och på hörselrehabilitering här i Kalmar. 

I september ska vi ha ett möte om att starta 25% eller arbetsträna på något helt annat ställe än det jag haft innan. Kommunen har ingen direkt plan för mig ännu. Det bör vara dagtid, regelbundna arbetstider och inte jobba ensam. Jag är ju i grunden anställt som assistent men Humana har tagit över assistansärenden. Jag valde dock att stanna kvar i kommunen. Det pratades något om att ev prova att vara i en skolmatsal. Ja vem vet. Kanske vore något. Tänker på ljudnivån bara. Dock är det ju bara barn,stim och stoj ett par timmar medan det är lunch. Lugnt innan lunch och efter. Fast jag vet inte. Det får bli som det blir sen. Jag kan nästan tänka mig att göra vad som helst när jag kommer tillbaka. Helst av allt hade jag väl egentligen velat göra något där jag får mer utlopp för min kreativa sida. 

Men just nu är det fokus på rehab. En dag i taget och jag startar med imorgon. Då blir det en tripp till Västervik. Nästan lite nervös. Känner mig spänd. Men alla säger till mig att det kommer bli bra där. Läkaren som ringde igår sa också att dom flesta som har varit där har bara positiva upplevelser därifrån. 

Hon sa också att jag nu dessa månader måste bli bättre på att lyssna på min kropp. Respektera mig själv. Tillåta mig själv ha dåliga dagar men också tillåta mig själv att ha bra dagar. Göra mer av det jag mår bra av när jag orkar. 

Inte planera för långt framåt utan mer ta en dag i taget i den mån det går. 

Idag har jag som sagt var inte gjort nånting. Tog en liten pw förut men höll på att brinna upp i värmen. Har tänkt ringa tandläkaren flera gånger idag men det har stannat vid tänkt. Min framtand har en spricka och en liten flisa har lossnat. Tjohooo. Det går bra nu. He%*#%*te!!!

Är det nåt jag avskyr så är det just tandläkaren. Ja alltså inte själva tandläkaren men att ligga i den där stolen och gapa medan nån fingrar i min mun. Panik! Misstänker att det lär bli en härlig summa att betala för att laga den förbannade tanden. Men äh, jag som är sjukskriven är ju svinrik. Får väl sälja mig själv på loppis först, eller nåt. 

Kom precis in i köket. Emma och hennes kompis har gjort slime. 

Har ni städat efter er ropade jag förut. Jaaa svarade dom. 

Kommer in i köket nu. Kladdigt på hela köksbordet och det här låg i vasken

Städat efter sig? Jo tjena. No more slime in this house!!!!!!!!!!!!!!

Mamma

Idag är det min och alla andra mammors dag. Några tycker det är löjligt och att det inte är något att fira. Jag tycker det är fint med en dag då man kan få hyllas lite extra. Visst, klart man ska kunna hyllas andra dagar också men i livets stress och vardag är det lätt att det glöms bort. Och det är inte att man får presenter som är det viktiga utan att man bara vet att man är omtyckt och att det man gjort och gör faktiskt uppskattas. 

Som mamma är man det mesta. Sköterska, lärare, städerska, kock, terapeut,fredsmäklare, eventfixare, skräddare, chaufför, fotograf, ekonom, livvakt ,lekledare ,schemaläggare, servitör. Man måste kunna hantera stress och press. Gärna göra flera saker på en gång. Men ändå bara kunna använda en arm, ifall  barnet hänger på den andra.  Vara flexibel. Kunna rycka in när som helst, dygnets alla timmar. Kunna hantera logistik och alltid vara förberedd för kris. Och krig.  Inte kräva mycket sömn. ”Jobba” trots att du är sjuk. Kunna gå på toa med dörren öppen och  läsa en saga samtidigt som du försöker tömma tarmen. Orka se samma film 100 ggr, ibland under ett dygn. Vara bra på att förhandla. Lära sig att välja strider. Vara uthållig. Ha extra tålamod. Kunna ge kärlek och trygghet i överflöd.  Räkna med att inte alltid vara omtyckt. Sätta dig själv åt sidan. 

Det är ett evighetsjobb. När du väl fått jobbet, som mamma, så är du alltid mamma. Du får inte så bra betalt. Iaf inte i pengar. Och som bonus får du bajsblöjor, kräkningar, snor, fläckiga kläder, kamma löss, leta mask, trasiga saker, hängtuttar och gråa hår. 

Men...du får ändå den bästa lönen man kan få. Mer värt än alla pengar i världen. Kärlek. Villkorslös kärlek. 

Att jag blev mamma är det bästa som har hänt mig. Jag är då tacksam över mina fina barn. Stolt över att få vara deras mamma. Lycklig över att dom är mina. Mina barn kommer alltid före allt annat. Mina barn är mitt allt. 

Jag är inte världens bästa mamma. Jag har mina brister. Jag är inte perfekt. Men...jag ger kärlek. Jag älskar dom gränslöst mycket. Och som Astrid Lindgren sa:

-Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek så kommer folkvettet av sig själv. 

Min mors dag har varit helt perfekt. Perfekt för mig. Vaknade upp till framdukad frukost med tända ljus, färska frallor och annat gott. 

Fick fina blommor och presenter. 

Vi gick på fotboll, Kalmar FF-Hammarby. Patric , Tilda och Malva kom förbi på en fika. 

Jag har känt mig rysligt trött idag. Var på en trevlig och rolig tillställning igår( vi firade Patric ) och cyklade hem med några glas för mycket i kroppen kl 02.30 inatt. Hoppsan. Men det var så värt det. Hade väldigt kul. Mycket skratt. Och det var även djupa och viktiga samtal om livet. En bra kväll/natt med fina, härliga människor. 

Nu tittar jag på mammagalan. Gråter lite. Tänker på hur många barn som blir övergivna av sin mamma. Eller som av någon anledning har förlorat sin mamma. Eller mammor som inte tar hand om sina barn. Som låter dom leva i missär. Mammor som inte bryr sig. Som inte ger den kärleken ett barn förtjänar. 

Väljer du att bli mamma som måste du räkna med att vårda, fostra, älska och viga ditt liv åt dom. Barnen väljer inte att komma till oss. Vi väljer att ge dom livet. Då måste vi också ta hand om dom. 

Pappor får inte ta illa upp nu, självklart finns ni och är viktiga men just idag är det mors dag. Jag är mamma och därför skriver jag om just mammor. 

Imorgon är det måndag och ny vecka. Nästa vecka är intensiv. Och ett besök på smärtenheten i Västervik väntar. Jag är nervös. 

 Nu blir det en månad med mycket för mig. Västervik, hörselrehabilitering ,prova ut hörapparat, kurator, taktil massage, mindfulness...Jag blir trött bara av att tänka på det. 

Bergskristall och ametist

Alltså. Idag vaknade jag utvilad. Sovit superbra inatt.  Inte spänd i käkarna. Inte jobbigt att gå upp. Trots att det regnade ute. 

Sitter nu och dricker kaffe o känner mig liksom glad i kroppen. Jag lät inte huvudvärken ta över. Eller den ömmande armbågen. Och tinnitusen finns där men jag låter bli att lyssna. 

Nä jag kommer inte sjunga Sing Hallelujah på Lindsdalsdagen idag. Jag är inte helt healad. Men jag undrar om Salvian ändå inte drev ut lite negativ energi. Eller bergskristallen. 

Fast det finns såklart naturliga förklaringar. Jag har sovit med bettskenan. Vilket resulterar i att jag inte bitit ihop. Mindre spända käkar = mindre tinnitus. Jag drack inte kaffe för sent igår vilket också innebär mindre tinnitus men också bättre sömn. Jag har sovit fantastiskt bra inatt och bra sömn är lite som healing för kroppen. 

Och jag vaknade och kände doften av kaffe.  Läste ett roligt sms vilket gjorde att jag startade dagen med att skratta. And so it is...

En bra start gör mycket för hela kroppen. Men lite av mig kan ändå inte sluta fundera på det där med Salvian....bergkristallerna och ametist. 

Ja alltså om det är det lilla som behövs så ska jag fan bunkra upp med Salvia. Och jag ska alltid gå med kristaller i fickan. 

Det har regnat inatt. Tack, det behövdes. Vår gräsmatta är mer gul än grön. Lite molningt nu. Men solen verkar vara på väg. 

Klart jag vill ha sol hela tiden men det gör faktiskt inget med en molnig dag. För idag skiner solen inne istället ☀️

Mallas potatissallad

Vilket väder vi har. Jag är nästan lite chockad. Kan det vara så här bra? Och kommer det fortsätta så här. Är det sommar nu?

Ja. Idag åkte jeansshortsen på. Då är det sommar. 

Och Kalmar blev året sommarstad. Igen. Underbart.

Alltså...kan jag ha drivit ut lite negativitet med salvian? Nääää, det kan inte funka. Omöjligt. Honus pokus ju. Eller? Jar har känt mig mer glad idag. Harmonisk. Måste bero på vädret ...eller nåt. Har nog faktiskt inte tänkt enda negativ tanke idag. Jo kanske nåt. Men det har ändå inte varit så mörkt. Har nästan känt mig lite sprudlande idag. Jag vet. Helt sjukt. Vad händer?

Men men. Snart pms igen. Det är ju onödigt att vara glad för länge. 

En bra dag idag alltså. Inte helt perfekt. Men inte operfekt heller. Bra helt enkelt.  Tillräckligt bra för att jag ska känns ett lugn i kroppen. Förutom då att jag höll på att trilla nyss. Inne på toan. Läskigt. Inte yr på nåt vis. Mer ostadig. Som att jag vore full. Men jag har bara druckit Trocadero ikväll. 

Det liksom kopplar inte mellan tankarna och rörelser. Förstår ni hur jag menar. Jag tänker att jag ska gå eller röra på mig. Och försöker. Men kroppen är still. Helt stum. Skum känsla. 

Kom ut alldeles skakig och darrig till Micke. Hjärtklappning. Blir ju så rädd. 

Men inga negativa tankar. Allt blir bra. Det var inte så farligt. Jag ramlade ju inte. Och nu ligger jag nerbäddad med mjukt underlag. 

Ikväll har tant tagit på sig den härliga bettskenan oxå så att jag inte ska ligga och bita ihop käkarna. Får se om jag kan sova med den. Vet att jag inte gillade det förut. Var ett tag sedan jag hade den nu men då tyckte jag den spände så runt tänderna. 

Förmodligen så gav jag det inte en chans. Värt att pröva en gång till. Spänner och biter ihop så mycket att när jag vaknar på morgonen kan jag knappt öppna munnen. Biter väl snart sönder varenda tand oxå. 

Idag gjorde jag min potatissallad till middagen. Den är sååå god. 

Tog nypotatis som var kvar sedan middagen igår. Kokta med skal på. Delade dom på mitten. La i en skål. 

I en annan bunke blandade jag creme fraiche, purjolök, gräslök, äppelbitar, senap( sötstark) och så lite chilisås. Och salt o peppar. 

Blanda ihop det och häll sedan över potatisen. Gegga ihop allt. 

Gör den gärna några timmar innan den ska serveras så den hinner stå i kylen och fluffa till sig. 

Edit

Nu ska jag sova. 

Imorgon Lindsdalsdagen. Ska dit och titta en runda. Passa Malva en stund. Hänga i trädgården lite. Kanske gå till lekplatsen. 

Sen imorgon kväll är det kalas för min fina son. Han fyller 24 år i nästa vecka. Jisses. Jag klämde ju nyss ut honom. Eller klämde och klämde. Jag hann knappt blinka. Eller krysta. 2-3 krystningar och 10 min senare var han ute. Det sa bara sviiisch. Dom var tvugna att ta honom med tång. Navelsträngen runt halsen. Dåliga hjärtljud och andades inte. Och så var han sååå liten och pluttig. Han kommer alltid vara liten för mig. Mammas lilla pojk. 

Jag vet att alla föräldrar älskar sina barn. Men jag älskar nog ändå mina lite mer. ❤️ Fast precis så tänker väl alla andra föräldrar oxå. Att dom älskar sina barn mest. Alla normala förändrar iaf. 

Sov gott 🌸

Livet

Igår dog en bekant till Micke. Jag vet också vem han var. Ett igenkänt ansikte i Kalmar. Han har varit sjuk ett tag. Men i slutet gick det snabbt. Så ledsamt. Han hade ju halva livet kvar. Lämnade efter sig fru och barn. 

Jag får gåshud. Inte av välbehag. Mer av rädsla. Livet är så skört. Man vet aldrig när det tar slut. Man vet så lite. Egentligen vet man inte vad som händer ens nästa minut. Läskigt egentligen. Man lever. Man äger sin kropp men man äger inte livet. Det har man till låns. Det spelar ingen roll hur du lever. Hur du äter. Om du är ond eller god. Du kan styra över mycket men inte ödet. Nu låter jag kanske djup. Men det är ju faktiskt så. Jag kan halka i duschen om 5 minuter och bryta nacken. Eller slå mig illa i huvudet. Jag kan bli påkörd när jag ska hämta tidningen. Eller så väljer mitt hjärta att sluta slå. 

Jag tror inte att livet redan är förutbestämt. Att mitt öde redan är fastställt . Nä jag tror det ändras efter livet, valen man gör, vägar man tar. Jag tror absolut man kan styra över mycket , vara försiktig, äta bra och hälsosamt, träna, inte ta för stora risker osv. Ni fattar. Men...jag tror inte man kan styra över allt. Över livet. Det gör som det själv vill...

Finns ju dom som är jordens mest ordentliga,snälla, hälsosamma och orisktagande men ändå drabbas av cancer och får tre månader kvar att leva. 

Eller någon som kör försiktigt , följer regler och lagar men som blir påkörd av någon annan. 

Som sagt, man kan påverka sitt liv mycket själv men inte allt. Du kan inte bestämma att du ska få leva tills du är 102. Det bestämmer livet. Men...du kan kan alltid göra ditt bästa för att försöka. 

För mig som är kontrollfreak är det lite skrämmande att inte ha kontroll över livet. Jag har ofta dödsångest. Tänker att jag aldrig mer ska vakna igen. 

Igår kväll var det likadant som förra gången jag var själv med Emma. Låg länge och funderade på, tänk om...tänk om...Jag gick dock inte upp mitt i natten för att ladda hennes mobil, så hon kunde ringa om hon hittade mig död i sängen. Men jag försäkrade mig innan om att hon kunde koden till min mobil. Men sa det i stil med.

-Asså om jag inte så skulle må så bra i morgon. Kanske vara så där trött som jag brukar. Så kan du väl bara ta min mobil när jag har väckt dig och smsa pappa att du är vaken. För du kan väl min kod?

-Eh? Ja...

Fick sen en "gud vad du är konstig"-blick. 

Hon har kunnat koden till min mobil i många år. Jag vet ju det. Ändå glömmer jag liksom det mitt i dom mörka tankarna. Och varför skulle jag dö? 

Nä det är just det. Varför skulle jag dö? Men grejen är just det att det kan man ju aldrig veta. Även om du säger till mig:

-Klart du inte dör. Du ska leva till du är 102. 

Ja...men tänk om inte livet vill det?

Äh...nu svamlar jag igen. Men det jag egentligen vill säga med allt det här är att LEV medan du kan. 

Jag ska banne mig börja leva mer. Inte sträva efter det jag inte har utan njuta av det finns här. Som är här och nu. Inte vara 10 steg fram och nosa. Utan mer här och nu. 

Jäklar. Nu är jag djup. Salvian kanske gjorde mig helt knäppt. Vet inte om jag fick ut allt mörkt och ont igår. Kanske tar ett par dagar innan det märks nåt. Särskilt pigg är jag inte. Ont har jag oxå. Men...kanske är lite mer positiv idag ändå. Fast om det beror på salvian , bergskristallen eller bara tanken på att det är faktiskt jag som ansvarar över mitt liv och mina tankar, vet jag inte. 

För även om du bara har livet till låns så är det ändå du som ansvarar över just ditt liv. Dina tankar. Dina val. 

Så nu allesammans , nu lever vi livet 

Tjejmilen

Vilken mysig kväll Emmis o jag haft. Lugn o skön. Jag skulle kolla typ 100 volter på studsmattan och ge poäng. 

Vi åt middag ute i trädgården. 

Jag tog en kaffe och satt och läste i kvällssolen. 

Vi körde musikquiz. Jäklar vilken koll hon har. 

Läxläsning. 

Jag gjorde hårinpackning på henne. 

Vi kollade tv

Nu sover hon gott brevid mig. 

Jag hann även springa en kortis. Dock bara 3 km och det gick inte så snabbt. Vad riktigt tungt. Har träningsvärk efter senaste löprundan. Men det är bara att kämpa  på. Är ju i urusel form. Men snart springer jag 5 igen. Sen förhoppningsvis 7. Och så en mil. 

Kollade min statistik förra våren innan min op. Var i liiiiite bättre form då

Och sen sprang jag lite mer än 1,2 när jag sprang Wings for life. Och hade inte bilen kommit ifatt mig hade jag nog klarat ett par km till. 

Men som sagt, det var då. I år ska jag springa tjejmilen. Är lite nervös. Är så otränad. Sämre balans. Är rädd att jag aldrig kommer kunna springa  milen igen. Men jag ska försöka.  Hoppas så klart kunna klara loppet på 1 timme. eller strax där över. Men det är önsketänkande. 

Är glad om jag bara kan genomföra det. Alltså inte gå utan springa hela loppet. Sen får det bli den tiden det blir. Känns det bra så tror jag att min 45-års present till mig själv nästa år bli tjejmilen i New York. Då kan jag bocka av det på min bucketlist. 

Nu ska jag gosa in min brevid min dotter. Kommer väl kännas mysigt nån timme tills hon börjar stöka o böka och tar all plats. He he. 

Taktilmassage

Idag har jag varit på sjukhuset, hos min kurator. Kände inte alls för att gå upp idag. Men vet att jag behöver träffarna med henne så jag bara gjorde det, gick upp alltså, även om det var motigt. Vissa dagar är liksom borsta tänderna jobbigt. Allt är påfrestande. Att åka buss ger mig ångest. För att nästa gång knappt tänka på att jag sitter på bussen. Beror helt på mitt sinnestillstånd. 

Hur som helst så gick det , som alltid, bra hos henne. Hon gör mig så mkt klokare. Förstår mig själv. Mitt beteende. Reaktionerna i min kropp. 

Jag ska få börja på taktilmassage. Vet inte om det är nåt för mig. Men absolut värt att prova. Har fått en tid i början av juni. Mycket för mig nu med läkarbesök hit o dit men tror kanske att detta kan vara bra ändå. 

Efter kuratorbesöket så hjälpte jag en dam, med rollator, att hålla upp toadörren. Vi småpratade lite. Sen sa hon:

-Vad vacker du är flicka. 

Blev så glad. Det värmde mitt hjärta. Tänkte på det hela vägen hem. Så fint sagt. Flicka var väl att ta i hehe men att bara så där spontant säga att någon är vacker. Hoppas ju såklart hon menade det. 

Tittade mig i spegeln när jag kom hem.  Är sällan,väldigt sällan nöjd med mig själv. Idag hade jag varken fixat håret eller sminkat mig. Bara lite mascara på. Men faktiskt så såg jag ok ut. Det kunde liksom varit värre. Det är ju så här jag ser ut. Och faktum är att jag nog ser bättre ut när jag har naturlig look än när jag fixar och piffar eller kör med filter. 

Bjuder på en selfie. This is me. Utan filter. 

Hyfsat nöjd idag. Imorgon känner jag mig nog ful igen haha. 

Är glad oxå att jag börjat våga ha mer färgglada kläder. I dag grön skjorta med blommor på. Funkar rätt ok. 

Nu slappar jag i trädgården. Känner mig slut i kropp och knopp. Allt går liksom på lågvarv. Och det får vara så idag. 

Emma leker med en kompis. Snart ska jag göra vår favvomat, lax. Vi passar på när Micke är borta. Ikväll ska vi ha tjejmys. Emma ska sova över inne hos mig. Gör hon alltid när vi har pappafritt. 

Är rätt skönt att bara hänga hon o jag ibland. Känns som att vi pratar mer då. Man får mer tid på nåt vis. 

Nu ska jag ta en liten powernap i solen. Bara somna till en kortis innan jag ska laga mat. Ska försöka springa ikväll. Emma kanske vill cykla brevid. Eller om jag tar en pw. Men vill iaf komma ut o röra på mig lite. Kuratorn tyckte jag kanske inte skulle springa eftersom pulsen stiger och jag får tryck över bröstet. Min kropp orkar kanske inte så mycket ansträngning nu. Men jag tänker att jag måste ju visa kroppen att det inte är "farligt" att röra på sig. Dessutom är ju 3 km inte så långt. Jag får se hur jag gör. Eller vad kroppen säger. 

Ikväll ska jag rena huset med salvia. Ska bli skönt att driva ut allt djävulskap och få bli en ny "renare" människa. 

Vad chockad jag skulle bli om jag vaknade upp imorgon och allt bara känns bra. Då lovar jag att ställa mig och sjunga Sing Hallelujah ( den med dr Alban) på scen på Lindsdalsdagen på lördag. 

Nu fick jag den låten på hjärnan. Blev nästan lite partysugen. Tänker tillbaka på den helt fantastiska 90-tals festen förra sommaren. Jäklar så kul det var. 

En kompis till mig o jag har snackar om att styra ihop nån tjejfest snart. Vore fantastiskt roligt. 

Nu ska jag blunda en stund. Vila hjärnan. 

Salvia

Vet inte vad det varit med mig idag. Har haft en konstigt känsla i kroppen hela dagen. Som att jag är nervös eller orolig för något. Är ju förvisso lite nervös inför många saker. Att åka till Västerviks smärtenhet. Att få hörapparat. Men inget är ju nåt som sker just precis nu eller inom dom närmsta dagarna. Har liksom känt mig lite nervig hela dagen. Lite rastlös. Vankat av o fram. Känt hjärtat bulta hårt och snabbt. Hört min egen puls i örat typ. Låter som när man lyssnar på hjärtljud på ett barn i magen. Så blev det även häromdagen när jag var ute och sprang. Låter lite läskigt faktiskt. Och blir ju bara att man känner sig ännu mer stressad. 

Men vilken dag det varit. Och jisses så varmt det varit i vår trädgård. Det blir som en kokande gryta. Fläktar ingenting. 

Patric och Malva kom och hängde här i flera timmar. Så mysigt. Extra mysigt när Emma kom från skolan också. Älskar tid med mina barn och mitt barnbarn. Vi fyllde vattenballonger och hade lite krig. Malva verkade tycka det var lite synd att förstöra dom fina ballongerna. Och tyckte det var konstigt att man skulle kasta dom på varandra. Hahaha. Sötnos. 

I dag fick jag ett paket av en vän. Hon hade köpt salvia som jag ska "rena" hemmet med. Hon tycker att det hänger nåt mörkt över mig och att jag behöver ut med negativ energi. ( Googla Rena hemmet med salvia ) Jag fick även bergskristall som ska  "skydda mig" från negativ energi och istället fånga upp positiv energi. 

Jag tror väl egentligen inte på "hokus pokus" men har hört många som använder salvia för att rena sitt hem. Och lika väl som man renar sin kropp, kan man ju rena sitt hus. Och ibland undrar jag verkligen om det vilar nån förbannelse över mig eller om nån på riktigt sitter  med en vodoo-docka och sticker nålar i den. 

Ska bli spännande att testa salvian imorgon. Det kan ju knappast bli sämre. 

Är verkligen tacksam över att hon bryr sig och vill hjälpa mig att bli av med det onda och mörka. Jag tror faktiskt jag har nån negativ energi som snurrar runt mig...

Jag har så svårt att tänka positivt nu för tiden. Vågar inte hoppas på att nåt ska gå bra. Vågar knappt vara lycklig och glad för då straffas jag oftast. 

Idag var jag i affären. Träffade någon som sa:

-Hur är det med dig nu? Hur mår du efter operationen? Har allt gått bra?

Alltså jag vill så gärna säga att allt har gått bra. Men jag vet inte. Det kanske har gått bra. Svårt att säga än. Grejen är den att även om det har gått bra så MÅR jag inte bra. Vet inte varför jag har så svårt att säga:

Jag mår inte alls bra. Inget är bra nu. Men då får jag kanske följdfrågor och det orkar jag inte riktigt. 

Vad ska jag säga då? Jo men jag är ett vrak. 

Smärta i ärret. Bränner och svider. Ryckningar i kinden. Bortdomningar i läppen. Ångestattacker. Magtrassel. Har "driver mig till vanvett"-tinnitus. Huvudvärk. Spänd i kroppen. Hjärntrött. Deppig. Låg. Orolig. Stressad. Dålig balans. Dåliga reflexer. Vansinnigt trött. 

Visst, titanplattan är borta men det är ändå inte bra. Men vet liksom inte vad jag ska svara när nån frågar hur jag mår. Börjar skruva på mig. Viker undan med blicken. 

-Jo men det är som det är. Upp och ner , ner och upp. Avslutar sen med att säga, Det blir nog bra snart och så ett fejkleende på det. 

Imorgon ska jag till kuratorn. Har längtat. Behöver prata av mig. Kanske gråta en skvätt. 

Först kuratorn. Sen rena huset med salvia. Jag kanske blir som en ny människa till helgen. Healad. 

Gonatt. ❤️

Trädgård

Nu ska jag bildbomba med vår trädgård. Just nu är den helt magiskt fin. Är helt förälskad. Synd bara att jag inte har uppskattat den innan. I år har jag upptäckt fina blommor och buskar, som funnits där hela tiden vi bott här, som jag inte har tänkt på innan. 

Känns som att jag är mer närvarande i år. Har det med sjukdomen att göra? Att jag har lugnat ner mig mer. Att jag tagit lärdom från mindfulnessen att stanna upp mer o vara i nuet   Att se det vackra runt mig. Eller har det med åldern att göra? 

Jag har liksom aldrig brytt mig om trädgård och blommor. Har alltid älskat att göra det fint runt mig men gröna fingrar har jag aldrig haft. Aldrig tyckt det varit kul att plantera eller fixa med blommor heller. Kanske är för att blommor dör bara jag tittar på dom. Typ. Nu går jag varje dag och tittar på det jag planterat och vårdar det med kärlek. Och inget har dött...än så länge. 

Är glad att jag äntligen lärt mig uppskatta det. Bättre sent än aldrig. 

Sen är jag ingen husmänniska. Det är för stort. För mycket jobb. Fast just nu njuter jag enormt av trädgården. Det är min plats att andas på. Att lulla runt här. Vattna blommor. Plocka och greja lite i min takt.  Min meditation. Det är ungefär det jag orkar med just nu. 

Idag är tinnitusen hemsk. Känns som att den vill driva mig till vanvett. Ska testa mindre kaffe idag. Vet att det blir värre med koffein. Fast just nu känns det inte som att det spelar nån roll vad jag gör. Den är lika hög och ihärdig ändå. 

Men försöker att inte störas av den. Lättare sagt än gjort dock. 

Patric och Malva kommer en stund snart. Då får jag annat att tänka på. 

En vän och jag pratade igår om det här med sociala medier. Det jag skrev om att var och en gör som dom vill med sin egna Insta osv. 

Min vän sa :

-Ja men ibland är ju Insta och fb typ det ensa sociala du har. 

Ja. Precis så! Hur tragiskt det än låter så är det ju ibland mitt enda sällskap. Jag är ju faktiskt väldigt mycket ensam. 

Usch. Det lät sorgligt. Men det är så det är. 

Ha en bra dag. Njut av solen. Värmen. Stanna upp och se det vackra runt dig. 🌸