Så fort jag bara tänker på fallet igår så skenar pulsen. Var verkligen fritt fall rakt ner i backen/trappan. Gör rejält ont i armbågen. Den ser helt demolerad ut. Upptäcker hela tiden nya ställen det gör ont på oxå. Knäna. Handen/handleden på andra armen. Sidan vid revbenen som jag nyss bröt. Sträckte mig lite i nacken oxå tror jag. Alltså jag har ju inga reflexer. En normal människa kan ju ta emot. Men inte jag. Jag bara faller med dunder och brak. Handlöst rakt ner. Lite läskigt faktiskt. Men vid såna här tillfällen märker man hur "slö" min hjärna är. Att signalerna liksom inte går fram. Att reflexerna, precis som balansen, är helt knas.
Känner mig mörbultad i hela kroppen. Typ överkörd av en ångvält. Lite skakig idag med. Skakig inombords liksom. Som när man druckit sjuttioelva koppar kaffe och man får en överdos koffein. Känner mig omtumlad. Lite chockad än. Och alla känslor, skräcken, från när jag hade deopattacks ofta, bara kommer över mig igen. Vidrig känsla. Skräck och rädsla.
Och givetvis tänker jag, var det en dropattack? Har ju börjat få tinnitus på andra örat oxå. Eller var det bara balansen? Eller klumpig? Fast jag kände ju iof sig att benet inte ville lyftas. Kunde liksom inte styra kroppen. Det är en vidrig känsla.
Idag skiner solen men det blåser rejält. Ska lägga mig i soffan på trädäcket, i lä under paviljongen och vila en stund. Känner mig trasig. Trasig, rädd, skakig och ledsen.
Mitt liv är verkligen knas.
En vän sa igår:
-Det är ett mirakel att du inte slängt dig i ån och att du lever. Är så glad att du fortfarande finns.
Mmmm...gillar inte att bada annars hade nog ån varit ett alternativ för länge sen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar