Jahopp, här ligger jag och stirrar i taket. Kan inte somna. Hjärnan på högvarv. Tinnitusen som låter som en brusig radio. On off-knappen ur funktion. Och volymknappen funkar bara att höja med.
Lite nervös för Västervik imorgon. Kommer få massa frågor. Ska synas i sömmarna. Undersökningar. Tester. Vet inte varför jag är nervös. Mest att träffa en ny läkare igen. Dra upp allt. Känna efter hur jag verkligen mår.
Ska verkligen INTE säga:
Jo, men det är rätt ok. Jo da, det funkar. Nä men det blir nog bra snart. Asså jag har ju ont men jag överlever.
Så typiskt mig att alltid försköna. Att få det att låta som att det är ok när jag egentligen tycker det gör svinont och tycker livet suger. Så pass mycket ibland att jag funderar på om livet är värt att leva. Den känslan kan skrämma mig.
Ibland undrar jag hur min kropp kan kännas så trasig men ändå se så hel ut. Varför är det inte möjligt att se när energin går på sparlåga? När ångesten och smärtan tar över kroppen.
Kanske är det därför jag har så svårt att förlika mig med att jag inte mår bra. Det syns ju inte utanpå? Jo visst kan jag se lite sliten och trött ut men i det stora hela ser jag ut precis som innan. Lite mer blåslagen ibland bara. Ärrad.
Ibland tänker jag att jag kanske överdriver. Att jag framkallar alla dessa känslor och symtom själv. Att jag feltolkar. Är bekväm o lat?
Men Nää. När tröttheten lamslår mig totalt, symtomen ökar, tinnitusen irriterar,jag gråter av smärtan, balansknas,ramlar...när det är riktigt mörkt så går det inte ta miste på att det finns där. Tyvärr.
Framför allt så är dövheten på ena örat och en borttaget balansnerv ett stort handikapp för mig.
Hörselförlusten kommer jag lära mig leva med. Kanske blir bättre med hörapparat. Balansen kan jag träna upp någorlunda bra. Hjärntröttheten kommer jag vänja mig vid och anpassa livet lite mer efter.
Nu kör jag all in med rehabilitering. Ska verkligen fokusera och ge allt. Men ingen brådska.
Min kropp och mitt huvud har gått igenom rätt mycket. Framför allt senaste året. Den är utbränd. Snart bara aska kvar. Behöver starta om och bygga upp mig själv på nytt. Hitta mig själv igen. Hitta vem jag är nu.
Det får ta den tid det tar. Jag vet inte vad jag har bråttom till? Livet väntar väl på mig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar