Önska går ju

Ibland kan det bara skölja en känsla av enorm lycka igenom kroppen. Det har hänt två gånger idag. När hjärtat slår lite extra hårt av lycka. Av kärlek. Enorm kärlek. Känner givetvis alltid så för mina barn men ibland blir det lite extra mycket. När kroppen liksom nästan får en stöt pga av alla känslor man känner på en gång. 

Idag var det så när Emma och jag skulle ta dom årliga höstbilderna. Och vi skrattade och hade en härlig stund tillsammans. Då bara for en sån där "stöt" genom kroppen. Min älskade fina dotter. 

Sen senare idag gick jag hem en till lilla Fam Wisth på en kvällsfika. Då fick jag en "stöt" igen genom kroppen. När jag såg Patric och Malva busa tillsammans. 

Jag är så lyckligt lottad som har så fina barn och ett underbart litet barnbarn. Och snart har jag två. Det är inte långt kvar nu tills lillebror kommer. 

Det är dom som får mig att fortsätta kämpa. Att fortsätta orka lite till när jag egentligen vill ge upp. 

Idag har jag haft väldigt ont. När Emma och jag åkte bussen hem från stan hade jag så ont så jag spände mig så mycket att jag fick ont i nacken och axlarna. Ner i skuldran. Känns som att jag varit på värsta träningspasset. Och jag fick hålla tillbaka gråten. Blinka bort tårarna. Varför vet jag egentligen inte. Kunde ju bara sagt till Emma som det var. -Mamma har lite ont nu. 

Fattar inte varför jag har så svårt att visa mig svag? 

Nu ska jag sova. Hoppas på att få en lugn natt med djup sömn och att jag vaknar pigg ,glad och smärtfri imorgon.

 Önska går ju 🙏🏻

Ångestattack

Inatt vaknade jag och hade superont. Ville rycka bort den lilla platsgrejen. Spände och värkte. Gjorde ont även inne i örat. Tog tablett. Hjälpte inte. Fick panik. Det tryckte i bröstet. Spände mig. Händerna började domna. Tyckte inte jag kände fötterna heller. Då stressar jag upp mig ännu mer. Tänkte att nu dör jag. Fast att jag egentligen vet att det "bara" är en ångestattack. Men det är lätt att nu i efterhand säga/tänka på det. Just då, när det gör så in i h-vete ont. Händer domnar. Det susar extra högt i örat. Det spänner i bröstet. Får ingen luft. Klart jag tror jag ska dö. 

Men mindfulnessövningar, tips från kurator och Västervikssmärtenhet har väl ändå på nåt vis satt sig nånstans i mig så jag började göra andningsövning och sen kroppscanning och vips så var det morgon. Jag somnade alltså mitt i kroppscanningen tror jag för jag minns inte att jag fullföljde hela. 

Känner mig dock helt matt idag. Uttömd på energi. Sluddrar nästan när jag pratar. Ångestattack på natten??? Mindre kul. 

Nu ska jag väcka  Emma. Vi ska ha en tjejdag. ❤️

Olustig känsla

Nu har jag krupit ned. Har längtat efter sängen hela dagen. Inte mycket sömn för min del i natt. Dels för att jag låg brevid en stökig och hostig liten gosfia. Lilla Malva. Och sen så tog jag inte min medicin igår. Vågar inte ta nattmedicinen när Malva är här. Och då sover jag sämre. Men det gör inget. Är underbart att få vara med henne. 

Man hinner med mycket när man är med Malva för hon gillar att hitta på saker. Vi har lekt med dockor, pärlat, ritat, bakat, sett på film, sjungit, läst, varit ute, spelat memory...

Intensivt men väldigt härligt och mysigt. Och mycket kärlek, glädje och skratt. Underbart! 

Emma sov hos en kompis inatt och när hon kom hem idag så hade vi filmmys. Rullade ner, tände ljus, gjorde lunch, kröp upp i soffan, under filten och åt mat framför tvn. 

Skönt att få hänga lite själv med Emma.  ❤️ 

I em/kväll har jag bara vilat. Känner mig inte riktigt i form. Men det kanske mest beror på att jag är trött. Har en olustig känsla i kroppen. Vet inte varför. Känner mig orolig. Låg. 

Hoppas lite sömn kan göra susen. 

På torsdag ska jag äntligen ta bort skyddet som sitter över skruven. Hoppas allt ser bra ut och att det känns lite bättre när det är borta. Det är hårt och väldigt oskönt. Och jag vill bara slita bort skiten. Kan nästan få lite panik när det gör som mest ont. När det stramar och  spänner. Och jag känner att det liksom sitter fast. Fast i mitt huvud. Sjuk känsla. Creepy ...

Oxfilé

Nu har jag krupit ner. Trött och ont i huvudet. Det bultar. Både fram och bak. Det är en så sjuk känsla att ha nånting som sitter fast i huvudet. Som sticker ut från skallbenet. Rakt ut. Som jag känner hela tiden. Och som jag fastnar i när jag tar handen i håret. Kammar mig. Tar på mössa.

  Ok, titanplattan som skavde under huden var en sak men det här, det är så sjukt. Går inte förklara. Hur fanken ska jag kunna vänja mig vid detta???. Är ju där o känner och vill liksom rycka bort "eländet" hela tiden. Det stramar och spänner. Känns tungt på nåt vis. Vill hålla huvudet snett. 

Men det är väl bara nu, precis efter op, det känns så hoppas jag. Antar att jag vänjer mig vid det där. 

På uppvaket när jag frågade om jag kunde tvätta håret som vanligt nu innan jag varit på återbesöket så svarade sköterskan:

-Jag vet inte. Det är inte så vanligt att den här operationen görs. Det är inte så ofta vi ser det här. Men jag ska ringa läkaren o fråga. 

Inte så vanlig operation alltså. Ok? Är det här ens bra? Givetvis blir nojiga Malin nipprig och tänker det värsta. Jag måste sluta oroa mig så mycket. 

Har sett Så mycket bättre nu ikväll. Tänkte på en sak som Louise H sa. Man väljer själv hur det ska vara. Livet alltså. Hon har MS men är en sån fighter. Hon vill leva tills det är slut. Hon vill leva nu. Medan hon kan. Så gott det går. 

Det vill jag med. Jag vill inte deppa längre nu. Jag vill leva. Göra det bästa av situationen, på riktigt. Känna att jag verkligen gör allt jag kan. Inte gräva ner mig för minsta lilla. 

Vem vill umgås med en puppa? 

Nu klagar jag förvisso sällan inför andra. Gnäller mest här eller för mig själv. Men jag ska försöka börja tänka mer positivt igen. Använda lite mer Mindfulness. 

Någon sa till mig att det är den som som klagar minst som förmodligen har det värst...kanske ligger nåt i det. Och faktum är, vem mår bättre av att klaga och gnälla? Samtidigt är det ingen tävling om vem som lider mest eller har det värst. Var o en krigar med sitt. Men jag tror ändå att om man är mer positiv och tänker bra tankar så blir livet enklare. Det borde ju iaf vara så. 

Sen är det givetvis ok att gnälla. Jag tycker faktiskt att jag är berättigad till gnäll ibland. Jag tycker faktiskt lite synd om mig själv då o då. Ibland är livet tufft och jag tycker det går på lite väl hårt. 

Jag gick en liten runda nu ikväll. Det blåste svinkallt. Det gjorde ondare i huvudet. Liksom sved i huden. Tänkte gått hem men sen...äh. Det gjorde liksom inte "jag kommer dö"-ont. Och jag vet ju att det inte är någon fara 

Jag kände att det gjorde ont. Jag lät det göra ont men gjorde ingen grej av det. På med musik i lurarna och så tog jag en kortare pw. Frös förvisso så jag fick kramp men det är en annan sak. 

Jag måste mer lära mig att leva med smärtan. Vissa grejer kanske aldrig kommer bli bättre. Det kanske alltid kommer vara så här. Och då får jag väl helt enkelt försöka acceptera skiten. 

Ikväll åt jag en förbannat god köttbit. Vi var bjudna på Halloweenfest ikväll men det var inte läge när jag är nyopererad. Blev en hemmakväll med oxfilé. Det var så galet "dra mig baklänges" -gott. 

Emma är på halloweenfest med övernattning. Hon ville vara clownen i filmen Det. 

Och igår var hon på halloweendisco på skolan. Då var hon nåt freak med en dragkedja i ansiktet. Helt normalt. 

Idag har jag varit ute en hel del. En snabbrunda på stan för att fixa present. Sen lunch på Ikea. Jag blir snabbt trött och orkar inte så mycket men ändå skönt att komma ut lite. 

Imorgon ska jag ta sovmorgon och sen kommer mitt lilla barnbarn. Vi ska låna henne imorgon. Hon ska sova här. Vi ska ha filmmys och äta hennes favoritmat. Och så ska vi ev baka också. Det är tydligen sånt en farmor gör. Hehe. Baka är inte riktigt min grej men vad gör man inte för dom man älskar. 

Nä nu har nog John Blund varit här. Känner gruset i ögonen. 

Natti ❤️

Måndagsexemplar

Idag vaknade jag av att telefonen ringde strax efter 10.30. Det var Emmas idrottslärare. Emma hade gjort illa knät. Dom hade varit hos skolsköterskan som tyckte det behövde kollas upp. Micke hämtade upp Emma och åkte till läkaren. Ett stukat/vrickat knä. Hon fick en stödlinda hon skulle ha 2-3 v. Inte cykla, hoppa eller studsa. Utan vila knät. Även ta Ipren nu första dagarna. 

Hon ville tillbaka till skolan efter lunch på McD.  ( missade lunchen i skolan. Tog lång tid hos läkaren ) Hon ville inte missa Engelskaprovet. Det är min tjej det!

Hon är lite svullen i knät men jag tror ändå hon är rätt ok. Tur att det "bara" var stukat/vrickat. Alltså inget värre. Det känns som att det händer nåt med Emma varje termin i skolan och vi vill inte ha mer brutet nu. 

Som sagt, jag sov rätt länge idag och hade inte   läraren ringt hade jag nog sovit längre. Är verkligen helt slut. 

Jag hasar runt i pyjamas mellan säng och soffa. Men nu i em/kväll har jag varit piggare och har fått tillbaka aptiten igen. 

Lilla familjen Wisth kom på en kvällsfika. Mysigt. Sen har Emma och jag haft tjejhäng och kollat Wahlgrens värld. 

Nu har jag krupit ner...igen. Tycker jag börjar få ont i ryggen. Imorgon behöver jag nog vara uppe och röra på mig lite mer. Ska försöka gå ut o gå en kortis imorgon. Kommer väl få liggsår annars. 

Imorgon kommer syrran hit på tacomys och ska även sminka Emma läskigt inför Halloween disco. Helt sjukt att det redan är fredag imorgon. Vad hände med denna veckan? Och höstlov för Emma. Lov igen. Sommarlovet slutade ju nyss. Och det mest sjuka är att det snart är första advent. Allvarligt?!

Är det bara jag som tycker livet bara springer iväg? Att man liksom kan få panik över att det går för fort. 

Stanna upp och njut mer av livet , hör man ofta. Men hur då? När ska man hinna det? Stanna upp? Jag ligger helt still för tillfället men dagarna bara försvinner ändå.

Den här veckan har jag fått förfrågan om att komma på en grej och berätta om Ménières. Men jag vet inte om jag vågar. Jag är inte så tuff som man kan tro. Jag är väldigt framåt och pratig i sällskap där jag känner mig trygg och med människor jag känner väl men egentligen är jag väldigt blyg. Och gillar inte alls att prata inför större sällskap. Och definitivt inte inför folk jag inte känner. Jag är mycket  blygare och mer osäker än vad många nog tror. 

Och sedan jag blev sjuk har jag blivit ännu mer osäker. Och min självkänsla har blivit rätt låg. Jag har inte "hittat" mig själv än. Vet inte riktigt vem jag är längre. Vill vara Malin men vet att jag aldrig kommer bli som jag var förut. Och jag vill inte vara som jag är nu. Jag vill inte vara sjuk och jag har fortfarande svårt att acceptera sjukdomen. Jag försöker lära mig leva med honom, med Mr Ménière. Försöker lära mig hantera att det är som det är. Att inte sträva efter det som var utan göra det bästa av det som är nu. Jag försöker men jag är inte riktigt där än. Jag är här men inte riktigt där...om ni fattar. Ja och då är det ju också svårt att hitta sig själv. Lät det krångligt? Det är krångligt. Jag är krånglig. 

Misstaget jag tror jag har gjort är att jag har låtit sjukdomen äta upp mig. Jag lät den ta över mitt liv. Nu är det svårt att komma tillbaka. MEN...än är det inte för sent!

Nu ikväll fick jag även ett mail av någon jag inte känner men som läser min blogg. Hon tackade för min blogg och ville inte att jag skulle sluta skriva. Hon har också Ménières. (Tack för ditt mail ❤️🙏🏻) 

Jag blir så himla glad när jag få mail av läsare. Eller när någon berättar att dom läser min blogg. Som hon i kassan på Systembolaget. Som berättade att hon läser min blogg. Hon kände alltså igen mig. Jag blev helt paff. Paff men glad. Det är alltså andra än bara min familj och nära vänner som läser bloggen. 

Jag tänker att jag mer gör ont än nytta för andra som har Ménières eftersom jag har det ganska tufft. Jag har ju haft så mycket otur på vägen också med plaströr som förstört trumhinnan. Behandlingar som gjort mig döv. Dropattacker.   Operation som förstört ansiktsnerv.  Titanplatta som fick opereras bort osv. osv. osv. 

Många med Ménières klarar sig utan dropattacks och kan leva relativt bra med mediciner, mindre stress i livet ,bra rutiner, bra kost osv. 

Det känns nästan som att från den dagen jag fick diagnosen så har jag haft oflyt med det mesta. Det har inte varit en rak motorväg kan man sä. Väldigt krokig väg med mycket uppförsbacke. 

Men...jag tänker att det kan ju bara finnas en viss mängd oflyt att portionera ut till människor och eftersom jag vekar ha fått min fulla dos samt även någon annans dos med oflyt också så måste ju min gräns vara nådd nu. Och att det nu snart börjar flyta på istället. Längtar efter att få lite flow. Glida fram och håva in turen. 

En vän brukar kalla mig måndagsexemplar. Jag googlade det. 

Jag är alltså en produkt med produktionsfel. 

Ridå!

Utmattad

Ingen bra em och kväll. Yr och kräks. Inte helt skönt att kräkas med nyopererat huvud. Aj! Rekommenderar ingen att prova. Det känns som att hela huvudet spricker. 

Får hoppas det ”bara” beror på värktabletterna. Jag brukar ju vara lite känslig. Eller så är väl kroppen  helt utmattad efter operationen. 

Men fortsätter det imorgon med får jag kanske ringa läkaren. 

Suck. 

Varför kan inte nåt bara gå smidigt för mig?

Stolt

Jag är så oerhört stolt över min målmedvetna, driftiga och modiga son. Han och en barndomsvän har köpt en egen Elgiganten phonehouse-butik. 

Han har sånt driv och ett jäklarnamma. Mitt mammahjärta sprängs nästan av lycka och kärlek när jag ser på honom. 

Han hämtade mig förut och körde mig till Ica. Följde med mig och handlade. Bar kassarna. Följde med in. Packade upp. Och stannade sen på en fika. 

Jag måste ha gjort ett ganska bra jobb som mamma ändå. Har tvivlat på mig själv så många gånger. Men jag har alltid kämpat, alltid gett Patric väldigt mycket kärlek. Alltid funnits där, alltid! Kurlat ibland, absolut. Men han har fått klara sig själv mycket. Jag hade två jobb och var nästan aldrig hemma. Han fick tidigt lära sig att spara till saker han ville ha. Han har alltid varit ekonomisk och duktig med pengar. Tur att han inte fick min ekonomiska gen. Pjuuuh!

Patric och jag har alltid varit väldigt tighta. Vi hörs av varje dag på nåt vis. Pratar i telefon eller skickar sms. 

Han är omtänksam, snäll, generös och har ett stort hjärta. Han älskar sin lillasyster och tar alltid väl hand om henne. 

Han är en fantastisk pappa. Och jag tror han tar väl hand om sin fru med. Min fina son , som jag älskar dig. ❤️

Klart jag varit lite nervös över den här affären han gjort nu. Funderat på hur han ska hinna med. Han får ju snart sitt andra barn. 

Men han fixar detta. Han är så otroligt driftig och envis. Han är bara 24 år men kommit så långt i livet. Gift, snart tvåbarns far,byggt hus, har köpt ny bil, har god ekonomi, jobbar och sliter. 

Jag tror på honom och jag tror butiken dom köpt kommer gå jättebra. Båda killarna har känslan, viljan och drivet. Och det är kul att han har köpt tillsammans med en barndomsvän. En bra kille som hängt mycket här hemma och som jag alltid tyckt väldigt mycket om. 

Som sagt, jag är oerhört stolt. 

Jag mår inte superbra idag. Det gör ont så in i. Tabletterna hjälper inte. Jag har lite feber. Det hugger och rycker i en nerv i ansiktet hela tiden. Obehagligt. 

Sen rinner näsan konstant. Och bak i halsen. Det smakar typ saltvatten. Blir rädd att det är hjärnvätska typ. Hua! 

Nu ska jag försöka blunda en stund. 

Kommer det någonsin bli bra?

Jag börjar redan bli trött på att ligga still. Urtrist. 

Gick upp vid 14 idag. 10 min innan Malva och Tilda skulle komma förbi på fika. Mysigt att ha dom här en stund. Men direkt dom hade gått kröp jag ner igen. Gick upp för att käka middag nu i kväll. Västerbottenpaj med smörstekta kantareller. Nom nom nom nom. Kröp sen ner igen direkt efter maten. 

Det är sååå trist att ligga så här mycket men jag orkar inte så mycket annat heller. Har fått tips om massa bra serie jag skulle kunna kolla men jag har inte orkat. Jag har tvn på men har liksom inte energi att hålla fokus på nåt utan slötittar mest bara. 

Har tvn på för att få sällskap typ. Men jag vet knappt vad jag tittar på. 

Är väldigt trött. Och ikväll har det gjort galet ont i huvudet. Har skrikit rakt ut flera gånger. Och nu rycker det i hela kinden och det sticker i läpparna. Även ner i hakan. 

Vill försöka hålla humöret uppe. Tänka positivt och den biten. Men det är svårt. 

Ikväll känner jag mig lite deppig. Det är tungt. Min kropp är trött på att vara svag. Jag är trött på att vara svag. 

Pratade med en vän förut och började lipa. Mina tre senaste år har varit en jävla resa. Innan operationen i maj förra året var det hemskt med sjukdomen i sig. Mycket sjukhusbesök och skador. Cyklade omkull. Hjärnskakning och brutna revben. 

Sen blev det då operation i maj 2017. Mådde galet dåligt efter operationen och kräktes konstant i 4 dygn. Trodde jag skulle dö. 

Hade en riktigt jobbig sommar med smärta och en platta som ville ut bakom örat. Började få ångestattacker. Orolig. Deprimerad. Kände plattan varje gång jag vred huvudet. Hemsk känsla. Får ångest bara av att tänka på det. Hur fan klarade jag av att ha det så? I ett år? Inte konstigt att jag tänkte Ölandsbron så många gånger. 

Augusti 2017 gör man ett ingrepp och försöker klippa av ena hörnan på plattan. Gör det med bara lokalbedövning. Den känslan när jag känner och hör läkaren greja i mitt huvud är hemsk. Fasansfull. Kan drömma mardrömmar om det och höra det metalliska ljuden i huvudet.

Nytt operationsärr. Ny smärta. Men ingreppet hjälper inte. Plattan fortsätter skava. Dessutom blir ansiktnerven riktigt uppretad/skadad och börjar ställa till det med huggande , brännande smärta. 

Planeras ny operation. Man vill ta bort plattan. 

Februari 2018. Jag faller,bryter flera revben och får "bubblor" i lungan. Sjukhusbesök igen. Galen smärta en lång tid. 

April 2018 ny operationstid. Men den blir inställd och jag får åka hem från Linköping och vänta på ny tid. 

Maj 2018. Opereras. Plattan tas bort. Nytt ärr.  Man inser att alla ingrepp på nästan samma ställe har ställt till det i huden och med nerverna. Får remiss till smärtenheten i Västervik. 

Besök på smärtenheten. Får ny medicin. Hjälper ganska bra hela sommaren. Jag börjar få livslust och energi tillbaka. 

Augusti 2018. Måste sluta med medicinen pga av allergisk reaktion. Slutar tvärt.

BAAAAM! Faller handlöst ner i ett svart hål. Ångest. Ledsen. Mycket nervsmärta.  Deppig och låg. Trött och orkeslös. 

September 2018 Besök på smärtkliniken igen. Injektion i ärret. Ny medicin som inte hjälper. Trassel med magen. Stressad. Tappar hår. Spänd i nacke och axlar. Fötter och händer som "somnar". Börjar bli rejält hjärntrött. Tappar ord. Svårt att koncentrera mig. Orken sinar. Känner mig totalt  utbränd och tömd på energi. Börjar få ångestattacker. 

Får tid för operation. Ligger redo och väntar på att rullas in på op. Det blir inställt. Får åka hem. Får remiss om ny tid. Jo men jag är nog född med tur. NOT!

Oktober 2018 Operation igen. Ingrepp på samma ställe. Ny platta och en skruv som sticker ut ifrån skallbenet. 

Nytt ärr. Mer smärta. Rehab och återhämtning...igen. 

Nya läkabesök. Mer mediciner. 

Måste gå hos audionom för att få min hörapparat att funka bra. Testa olika inställningar osv. Lära mig att leva med den. 

Många turer till Västervik dom närmsta 4 månaderna. 

Alltså helt seriöst. Är detta på riktigt? Händer detta mig? Hur klarar jag av det? All denna smärta min kropp har fått utstå och får utstå...det kan inte vara hälsosamt. 

Och försök förstå mig om jag är trött, ledsen eller drar mig undan. Jag har lite svårt att hitta ork och energi ibland. 

Och kommer allt verkligen att bli bra? Kan bli så trött på alla som säger:

-Nu kommer allt bli bra. 

Mmm eller hur. Hur vet dom det? Har det gått bra hittills? Nääää. 

Jag vågar inte hoppas på att jag får mitt liv tillbaka eller att det kommer bli bra..men jag kan ju inte ge upp nu. Måste kämpa lite till. Bara lite till...

Frankenstein

Natten var lite si och så. Hade först svårt att somna. Sov sen hårt några timmar men så vaknade jag och hade rejält ont. Var uppe och tog en tablett men sen var det svårt att somna om igen. 

Känner mig trött och dåsig. Har inte så mycket ork. Skulle behöva sova lite mer men svårt att koppla av när det gör så ont. Känns att dom har varit och fixat i huvudet. Är tungt på hela vänster sida. Känns som att det sitter en stor metallplatta på hela sidan. Hårt och spänt. Dessutom har jag lyckats dra på mig en förkylning. Gissa om det gör ont vid varje nysattack? Aj!

Undra hur mitt stackars huvud mår egentligen?

Och mitt hår. Gaaaaah! Dom har ju rakat jättemycket denna gången. Gaaaaah! Galningar. 

Ja jag vet, det växer ut. Men ändå, det känns jobbigt att behöva se ut som ett miffo. 

Ett miffo med en skruv som sticker ut från huvudet. Hahaha. Kan inte låta bli att skratta. Ni kan kalla mig Frankenstein. 

Nu ska jag försöka vila en stund. Tilda och Malva kommer lite senare och ska muntra upp farmor lite. ❤️

Tacksam

Operationen gick bra. Var lite krångligt men han, läkaren, löste det. Han gick in uppe i början av det gamla ärret. Hade tänkt snitta bara rakt ner men fick även gå lite åt sidan för att hitta lite mer ben så han fick fast plattan. Skruven är oxå på plats och nu har dom satt som nån "knapp" som skydd. Jag ska ta bort den om 10 dagar. 

Jag är trött, känner mig mörbultad, gör rätt så ont och det är en konstig känsla bak i huvudet. Spänt och stramt. Jag mår lite illa och känner mig dåsig. Ska snart ta en värktablett sen försöka sova. 

Är så tacksam över sjukvården vi har i Sverige. Och alla dessa fina och duktiga människor som jobbar där. Blev väl omhändertagen och ompysslad idag. Och läkaren var noggrann och förklarade detaljerat när han kom och pratade med mig, efter att jag hade vaknat. 

Nu ska jag vila mig i form fram till återbesöket. Då man kollar så allt ser ok ut. Givetvis ta det lugnt en tid efter också men extra viktigt fram till dess i alla fall. 

Tack alla som har hört av sig idag. Samtal. Sms. På sociala medier. Krya-presenter och blommor. Väldigt tacksam. 🙏🏻❤️ 

Jag kanske verkar modig och tuff men i såna här lägen blir jag rätt liten och rädd. Och då är det skönt med familj och vänner som stöttar. Förlåt om jag inte har orkat svara på sms eller hört av mig men jag gör det så fort jag är lite piggare.  Just nu ska jag bara bry mig om mig själv ett par dagar. Få lite kraft och ork igen.🙏🏻

Skaldjurskryssning

Vilken helg jag haft. Middag med vänner i fredags. Samtal om livet, skratt, musikquiz med massa gamla låtar till långt in på natta. 

Igår var vi ett gäng som åkte skaldjurskryssning med Birka. Väldigt kul. Fin båt och fräscha hytter. Som ett mindre hotellrum. Maten var väldigt god. Bra priser i baren. Många olika ställen man kunde gå runt på. Pianobar. Trubadur. Disco. Massa små mysiga ställen att sitta på överallt i båten. Ett coolt ställe högst upp i båten. Fräsch bar. Även pool och sollampor. Där blev det silent disco på kvällen. Galet kul. Man fick hörlurar på sig. Och så kunde man ändra i tre olika lägen och lyssna på olika låtar/musik. Hörlurarna lös i olika färger beroende på vilken musik du valt. Alla sjöng rakt ut. Dansade i olika takter eftersom man lyssnade på olika låtar. Så kul att bara kolla på men även att ha lurarna på själv. Skrattade så jag höll på att kissa på mig ibland. Och så skönt att bara dansa loss i sin egna lilla bubbla med lurarna på. Visst såg man lite fånig ut. Men spela roll. Det var ju lika för alla som var där. 

Vi dansade långt in på natta. Både på silent disco och det vanliga. Vi stängde stället kan man sä. 

Idag var det en soft dag på båten. Soft häng med musikquiz. Lunch. Båten var tillbaka i Stockholm vid 14. 

Det var en dryg resa hem. Trötta. Jag var helt slut. Sen började jag känna mig orolig och uppstressad. Operation i morgon. Nu är verkligheten ikapp igen. 

Men jag är tacksam för denna helg med härliga vänner. Tack för att ni får mig att skratta och må bra. Tack för att ni får mig att känna livet i mig. 

Nu ska jag försöka sova. Wish me luck imorgon. 

Helg

Det kryper i kroppen. Jag har ont i magen. Mår illa. Hjärtat slår hårt hårt hårt. Känns som att det ska hoppa ut ibland. Orden stakar sig. Tinnitusen susar på högsta volym. Käkarna är spända. Jag är spänd. Axlarna sitter uppe vid öronen. Tankarna bara far runt. Känner mig förvirrad. Stressad. Orolig. Bara några dagar kvar till operation. Det märks. Tur att jag får annat att tänka på i helgen. Ska iväg på trevligheter med vänner. Hade jag inte haft detta inbokat i helgen hade jag nog fått åka till psyk. Känner mig som ett nervvrak. 

Jag är en förnuftig människa. Jag är klok. Jag VET att dom inte skulle opererat om det fanns nån minsta fara eller risk.  Mitt huvud klarar detta. Min kropp klarar att sövas ner. Allt kommer gå bra. Jag kommer vakna och vara sugen på smörgåstårta och vilja åka hem. ( alltid när jag är på sjukhus är jag sugen på smörgåstårta. Märkligt ) 

Jag vet detta.  Men ändå är jag så rädd. Har haft stressklåda hela natten. Min underläpp är bortdomnad så på insidan är jag svullen av att jag bitit mig. Känner ju inte att jag biter mig i läppen. Och nu när det är svullet är det omöjligt att inte bita där så fort jag stänger igen munnen. Suck. 

På tal om annat. Typ att lugna nerverna. Jag älskar ju att ta kort. En vän sa att jag borde börja fota mer. Ut o fota. Det får mig att tänka på annat. Jag älskar att se vackra bilder. Att se det vackra i det enkla. Som sagt, kanske borde dammat av digitalkameran. Eller önskat mig en bättre kamera. Den andra är rätt gammal. En fotokurs hos Bingo vore ju super. Fotokurs och skrivarkurs vore drömmen. 

⭐️Fotokurs

⭐️Skrivarkurs 

⭐️Och hoppa fallskärm. (adrenalinkick. Jag behöver känna livet i mig)

GE MA NU!!!!

Nu ska jag ut och gå en runda. Kanske springa om jag känner för det. Sen dusch. Packa lite och sen resa bort över helgen. 

Nu ska jag börja njuta av att det är fredag 

Babyshower

Igår hade vi ordnat en babyshower åt Tilda. Hon blev så himla överraskad. Och glad. Kom en tår även hos mig. 

Det här var den första babyshowern jag varit på. Väldigt kul måste jag säga. Och skönt med fokus på mamman. Visst, presenter till lillebror med men även en del ”må bra” grejer till Tilda. Så hon kan ha lite lyx i vardagen när hon är hemma och är mammaledig. 

En mysig kväll. Jag var trött. Det var lite att fixa och styra med. Men jag var ändå rätt avslappnad. Var på taktil massage igår och det sitter i en ”må bra”-känsla hela dagen. Bästa. 

Försöker ta med mig den känslan även idag.