Måndagsexemplar

Idag vaknade jag av att telefonen ringde strax efter 10.30. Det var Emmas idrottslärare. Emma hade gjort illa knät. Dom hade varit hos skolsköterskan som tyckte det behövde kollas upp. Micke hämtade upp Emma och åkte till läkaren. Ett stukat/vrickat knä. Hon fick en stödlinda hon skulle ha 2-3 v. Inte cykla, hoppa eller studsa. Utan vila knät. Även ta Ipren nu första dagarna. 

Hon ville tillbaka till skolan efter lunch på McD.  ( missade lunchen i skolan. Tog lång tid hos läkaren ) Hon ville inte missa Engelskaprovet. Det är min tjej det!

Hon är lite svullen i knät men jag tror ändå hon är rätt ok. Tur att det "bara" var stukat/vrickat. Alltså inget värre. Det känns som att det händer nåt med Emma varje termin i skolan och vi vill inte ha mer brutet nu. 

Som sagt, jag sov rätt länge idag och hade inte   läraren ringt hade jag nog sovit längre. Är verkligen helt slut. 

Jag hasar runt i pyjamas mellan säng och soffa. Men nu i em/kväll har jag varit piggare och har fått tillbaka aptiten igen. 

Lilla familjen Wisth kom på en kvällsfika. Mysigt. Sen har Emma och jag haft tjejhäng och kollat Wahlgrens värld. 

Nu har jag krupit ner...igen. Tycker jag börjar få ont i ryggen. Imorgon behöver jag nog vara uppe och röra på mig lite mer. Ska försöka gå ut o gå en kortis imorgon. Kommer väl få liggsår annars. 

Imorgon kommer syrran hit på tacomys och ska även sminka Emma läskigt inför Halloween disco. Helt sjukt att det redan är fredag imorgon. Vad hände med denna veckan? Och höstlov för Emma. Lov igen. Sommarlovet slutade ju nyss. Och det mest sjuka är att det snart är första advent. Allvarligt?!

Är det bara jag som tycker livet bara springer iväg? Att man liksom kan få panik över att det går för fort. 

Stanna upp och njut mer av livet , hör man ofta. Men hur då? När ska man hinna det? Stanna upp? Jag ligger helt still för tillfället men dagarna bara försvinner ändå.

Den här veckan har jag fått förfrågan om att komma på en grej och berätta om Ménières. Men jag vet inte om jag vågar. Jag är inte så tuff som man kan tro. Jag är väldigt framåt och pratig i sällskap där jag känner mig trygg och med människor jag känner väl men egentligen är jag väldigt blyg. Och gillar inte alls att prata inför större sällskap. Och definitivt inte inför folk jag inte känner. Jag är mycket  blygare och mer osäker än vad många nog tror. 

Och sedan jag blev sjuk har jag blivit ännu mer osäker. Och min självkänsla har blivit rätt låg. Jag har inte "hittat" mig själv än. Vet inte riktigt vem jag är längre. Vill vara Malin men vet att jag aldrig kommer bli som jag var förut. Och jag vill inte vara som jag är nu. Jag vill inte vara sjuk och jag har fortfarande svårt att acceptera sjukdomen. Jag försöker lära mig leva med honom, med Mr Ménière. Försöker lära mig hantera att det är som det är. Att inte sträva efter det som var utan göra det bästa av det som är nu. Jag försöker men jag är inte riktigt där än. Jag är här men inte riktigt där...om ni fattar. Ja och då är det ju också svårt att hitta sig själv. Lät det krångligt? Det är krångligt. Jag är krånglig. 

Misstaget jag tror jag har gjort är att jag har låtit sjukdomen äta upp mig. Jag lät den ta över mitt liv. Nu är det svårt att komma tillbaka. MEN...än är det inte för sent!

Nu ikväll fick jag även ett mail av någon jag inte känner men som läser min blogg. Hon tackade för min blogg och ville inte att jag skulle sluta skriva. Hon har också Ménières. (Tack för ditt mail ❤️🙏🏻) 

Jag blir så himla glad när jag få mail av läsare. Eller när någon berättar att dom läser min blogg. Som hon i kassan på Systembolaget. Som berättade att hon läser min blogg. Hon kände alltså igen mig. Jag blev helt paff. Paff men glad. Det är alltså andra än bara min familj och nära vänner som läser bloggen. 

Jag tänker att jag mer gör ont än nytta för andra som har Ménières eftersom jag har det ganska tufft. Jag har ju haft så mycket otur på vägen också med plaströr som förstört trumhinnan. Behandlingar som gjort mig döv. Dropattacker.   Operation som förstört ansiktsnerv.  Titanplatta som fick opereras bort osv. osv. osv. 

Många med Ménières klarar sig utan dropattacks och kan leva relativt bra med mediciner, mindre stress i livet ,bra rutiner, bra kost osv. 

Det känns nästan som att från den dagen jag fick diagnosen så har jag haft oflyt med det mesta. Det har inte varit en rak motorväg kan man sä. Väldigt krokig väg med mycket uppförsbacke. 

Men...jag tänker att det kan ju bara finnas en viss mängd oflyt att portionera ut till människor och eftersom jag vekar ha fått min fulla dos samt även någon annans dos med oflyt också så måste ju min gräns vara nådd nu. Och att det nu snart börjar flyta på istället. Längtar efter att få lite flow. Glida fram och håva in turen. 

En vän brukar kalla mig måndagsexemplar. Jag googlade det. 

Jag är alltså en produkt med produktionsfel. 

Ridå!