Oxfilé

Nu har jag krupit ner. Trött och ont i huvudet. Det bultar. Både fram och bak. Det är en så sjuk känsla att ha nånting som sitter fast i huvudet. Som sticker ut från skallbenet. Rakt ut. Som jag känner hela tiden. Och som jag fastnar i när jag tar handen i håret. Kammar mig. Tar på mössa.

  Ok, titanplattan som skavde under huden var en sak men det här, det är så sjukt. Går inte förklara. Hur fanken ska jag kunna vänja mig vid detta???. Är ju där o känner och vill liksom rycka bort "eländet" hela tiden. Det stramar och spänner. Känns tungt på nåt vis. Vill hålla huvudet snett. 

Men det är väl bara nu, precis efter op, det känns så hoppas jag. Antar att jag vänjer mig vid det där. 

På uppvaket när jag frågade om jag kunde tvätta håret som vanligt nu innan jag varit på återbesöket så svarade sköterskan:

-Jag vet inte. Det är inte så vanligt att den här operationen görs. Det är inte så ofta vi ser det här. Men jag ska ringa läkaren o fråga. 

Inte så vanlig operation alltså. Ok? Är det här ens bra? Givetvis blir nojiga Malin nipprig och tänker det värsta. Jag måste sluta oroa mig så mycket. 

Har sett Så mycket bättre nu ikväll. Tänkte på en sak som Louise H sa. Man väljer själv hur det ska vara. Livet alltså. Hon har MS men är en sån fighter. Hon vill leva tills det är slut. Hon vill leva nu. Medan hon kan. Så gott det går. 

Det vill jag med. Jag vill inte deppa längre nu. Jag vill leva. Göra det bästa av situationen, på riktigt. Känna att jag verkligen gör allt jag kan. Inte gräva ner mig för minsta lilla. 

Vem vill umgås med en puppa? 

Nu klagar jag förvisso sällan inför andra. Gnäller mest här eller för mig själv. Men jag ska försöka börja tänka mer positivt igen. Använda lite mer Mindfulness. 

Någon sa till mig att det är den som som klagar minst som förmodligen har det värst...kanske ligger nåt i det. Och faktum är, vem mår bättre av att klaga och gnälla? Samtidigt är det ingen tävling om vem som lider mest eller har det värst. Var o en krigar med sitt. Men jag tror ändå att om man är mer positiv och tänker bra tankar så blir livet enklare. Det borde ju iaf vara så. 

Sen är det givetvis ok att gnälla. Jag tycker faktiskt att jag är berättigad till gnäll ibland. Jag tycker faktiskt lite synd om mig själv då o då. Ibland är livet tufft och jag tycker det går på lite väl hårt. 

Jag gick en liten runda nu ikväll. Det blåste svinkallt. Det gjorde ondare i huvudet. Liksom sved i huden. Tänkte gått hem men sen...äh. Det gjorde liksom inte "jag kommer dö"-ont. Och jag vet ju att det inte är någon fara 

Jag kände att det gjorde ont. Jag lät det göra ont men gjorde ingen grej av det. På med musik i lurarna och så tog jag en kortare pw. Frös förvisso så jag fick kramp men det är en annan sak. 

Jag måste mer lära mig att leva med smärtan. Vissa grejer kanske aldrig kommer bli bättre. Det kanske alltid kommer vara så här. Och då får jag väl helt enkelt försöka acceptera skiten. 

Ikväll åt jag en förbannat god köttbit. Vi var bjudna på Halloweenfest ikväll men det var inte läge när jag är nyopererad. Blev en hemmakväll med oxfilé. Det var så galet "dra mig baklänges" -gott. 

Emma är på halloweenfest med övernattning. Hon ville vara clownen i filmen Det. 

Och igår var hon på halloweendisco på skolan. Då var hon nåt freak med en dragkedja i ansiktet. Helt normalt. 

Idag har jag varit ute en hel del. En snabbrunda på stan för att fixa present. Sen lunch på Ikea. Jag blir snabbt trött och orkar inte så mycket men ändå skönt att komma ut lite. 

Imorgon ska jag ta sovmorgon och sen kommer mitt lilla barnbarn. Vi ska låna henne imorgon. Hon ska sova här. Vi ska ha filmmys och äta hennes favoritmat. Och så ska vi ev baka också. Det är tydligen sånt en farmor gör. Hehe. Baka är inte riktigt min grej men vad gör man inte för dom man älskar. 

Nä nu har nog John Blund varit här. Känner gruset i ögonen. 

Natti ❤️