Barncancergalan

Ja. Då fick jag gråta en skvätt ikväll oxå. Att se barn som har cancer. Som har ont. Som lider. Som inte får vara barn. Som inte får leva. Det gör så ont i mitt hjärta. Tårarna vill inte sluta rinna.

 Och så tänker jag på mina barn. Mitt barnbarn. Är så rädd att nåt ska hända dom. Livrädd. Det är det jobbigaste med att ha barn. Den ständiga oron man får leva med från den dagen man får veta att man är gravid. Oron att något ska hända. Rädslan. Skräcken. Är det nån gång jag kan framkalla en ångestattack så är det av att bara tänka på det. 

Idag har varit en lite upp o ner dag. Vaknade inte alls särskilt pigg. Har sovit dåligt inatt. Ont. Tinnitus. Inte vetat hur jag skulle ligga. Vänt och vridit. Hade inte alls lust att gå upp när klockan ringde. Är förvånad över roboten som finns i mig. Som liksom går upp och bara gör. Utan att känna efter. Bara kör på. 

Åkte till gymmet en kortis sen hem och passade Malva en stund. Vi lekte doktor. Städade hennes rum. Fikade. Hon spelade piano och sjöng. 

När Tilda kom hem åt vi lite brunch. Mysigt. 

Sen cyklade jag hem och försökte göra nåt av energin jag fick av Malva. Men näpp. Den försvann. La mig och vilade. Cyklade och handlade. Emma hade med en kompis hem efter skolan. Jag lagade mat. Strejkar inte denna veckan. Tur för familjen. Det bjöds på husmanskost. Pannbiff, sås och potatis. Mumma. 

Imorgon ska jag ta bussen till Västervik. Då är en av grejerna jag ska göra där att prata med en psykolog. Känns bra. Behöver hjälp med mitt mående. Medicinen hjälper inte. Menar inte just bara mot smärtan och nervattackerna. Utan även mitt psyke. Börjar bli sådär låg igen. Känns tungt. Ler och skrattar men det gör ont inombords. Vill vara glad, på riktigt. Inte skratta för stunden. Inte fejk-glad. Jag vill glädje, lycka och harmoni. Vara tillfreds med livet. Med mig själv. 

Känns så bra att jag har fått ett team där som har koll på mig. Alla på ett ställe.   Blir även en runda till smärtenheten i nästa vecka. 

Denna och nästa vecka är intensiv. Blir trött bara av att tänka på det. Som tur är så är det mestadels bara roliga saker. Men så typiskt att allt ska hända på en gång. Men lika bra att ta allt nu för jag vet ju inte hur jag mår efter op. 

Försöker tänka positivt hela tiden. På allt jag har. På allt roligt som händer. På att operationen faktiskt kommer göra så att jag hör lite igen på det döva örat. Kanske kommer inte tinnitusen vara lika påtaglig då. När jag hör lite ljud istället för bara sus och brus. 

Tinnitusen har blivit värre igen. Den var också bättre i somras. Kanske inte berodde på medicinen direkt. Kanske mer effekten medicinen hade på mig. Att jag var lugnare. Gladare. Och mer positiv. Inte lika spänd och stressad. När jag mår bra blir tinnitusen lättare att hantera. Allt blir lättare att hantera när man mår bra. 

Suck. Det är inte lätt när det är svårt !

Sov gott ❤️