Jag har fått diagnosen Ménières.

Det är en sjukdom som har tagit över mitt liv.
Yrsel, kräkningar, dålig balans, ostadig, dropattacks, hörselförlust och tinnitus.
En diagnos som är svår att acceptera, en sjukdom smärtsam att hantera och ett handikapp jag måste lära mig att leva med.
Den här bloggen handlar om min vardag och mitt liv med Mr Ménières, Herr Kräk och Prins Tinnitus.

fredag 4 maj 2018

Dödsångest 

Jag har sovit dåligt inatt. Micke är iväg på golftävling i Skåne så jag var rädd att jag inte skulle vakna och komma upp idag på morgonen. Rädd att Emma och jag skulle försova oss. Låg och vände o vred. Tittade på klockan om och om igen. Fick lite panik över att klockan tickade på och jag bara fick färre o färre timmar att sova. Normalt sett när jag är vaken på nätterna så vet jag ju att jag inte behöver tänka på att gå upp. Så det var lite stressande inatt. Så fort jag stressar upp mig så kommer trycket över bröstet. Så inatt låg jag och oroade mig över att jag skulle dö också. Dödsångest och jobbiga tankar. "Tänk om det händer mig nåt när jag är själv hemma med Emma"-tankar. 

Hur som helst så vaknade jag 10 min innan klockan ringde. Och det var inga som helst problem att komma upp. Trots lite sömn. La mig på soffan och åt frukost och kollade tv när Emma hade cyklat till skolan. 

Men nu slog tröttheten till rejält så då satte jag mig ute i solen och halvslumrade lite. Passade på att sola mina vita ben oxå. Jisses så vita. Blir ju bländad. 

Jag har som sagt bara tagit det lugnt idag. Cyklade till affären förut. Var lite tungt och gick trögt att cykla hem med kassarna. Tog i och ansträngde mig lite extra och direkt så började pulsen slå snabbt. Blir liksom skakig i kroppen. Som om jag hade druckit 20 koppar kaffe för mycket. Och så får jag jobbigt att andas. Min kondition har blivit urusel och det känns som att kroppen inte klarar av att jag anstränger mig lite mer. Som att den inte kan skilja på att pulsen ökar pga av motion/träning eller stress och oro. Jättekonstigt. Har känt det flera ggr nu när jag varit ute och gått. Så fort jag ökat tempot lite så börjar paniken i kroppen också. 

Ska jag inte kunna träna nu heller??? 

Idag när jag kom hem efter att han cyklat så fick jag ett samtal av en vän.  Så då pratade jag en stund i telefon och liksom glömde den där jobbiga känslan i kroppen. Fick höra att smärtkliniken i Västervik ska vara jättebra. Härligt med lite positiva nyheter. Känns väldigt spännande och intressant att få åka dit. Ser fram emot deras hjälp. Och tacksam över att jag får möjligheten. 

Snart ska jag gå och hämta hem mina små prinsessor. Och så ska vi ha lite picknick i trädgården. Mysigt. 

Nu ska jag vattna lite blommor. Härligt att bara lulla runt i trädgården. Rogivande. 


Ikväll blir det en soft kväll. Ladda för en tidig morgon och resa mot Stockholm och Iconfest. 



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar