Livet

Igår dog en bekant till Micke. Jag vet också vem han var. Ett igenkänt ansikte i Kalmar. Han har varit sjuk ett tag. Men i slutet gick det snabbt. Så ledsamt. Han hade ju halva livet kvar. Lämnade efter sig fru och barn. 

Jag får gåshud. Inte av välbehag. Mer av rädsla. Livet är så skört. Man vet aldrig när det tar slut. Man vet så lite. Egentligen vet man inte vad som händer ens nästa minut. Läskigt egentligen. Man lever. Man äger sin kropp men man äger inte livet. Det har man till låns. Det spelar ingen roll hur du lever. Hur du äter. Om du är ond eller god. Du kan styra över mycket men inte ödet. Nu låter jag kanske djup. Men det är ju faktiskt så. Jag kan halka i duschen om 5 minuter och bryta nacken. Eller slå mig illa i huvudet. Jag kan bli påkörd när jag ska hämta tidningen. Eller så väljer mitt hjärta att sluta slå. 

Jag tror inte att livet redan är förutbestämt. Att mitt öde redan är fastställt . Nä jag tror det ändras efter livet, valen man gör, vägar man tar. Jag tror absolut man kan styra över mycket , vara försiktig, äta bra och hälsosamt, träna, inte ta för stora risker osv. Ni fattar. Men...jag tror inte man kan styra över allt. Över livet. Det gör som det själv vill...

Finns ju dom som är jordens mest ordentliga,snälla, hälsosamma och orisktagande men ändå drabbas av cancer och får tre månader kvar att leva. 

Eller någon som kör försiktigt , följer regler och lagar men som blir påkörd av någon annan. 

Som sagt, man kan påverka sitt liv mycket själv men inte allt. Du kan inte bestämma att du ska få leva tills du är 102. Det bestämmer livet. Men...du kan kan alltid göra ditt bästa för att försöka. 

För mig som är kontrollfreak är det lite skrämmande att inte ha kontroll över livet. Jag har ofta dödsångest. Tänker att jag aldrig mer ska vakna igen. 

Igår kväll var det likadant som förra gången jag var själv med Emma. Låg länge och funderade på, tänk om...tänk om...Jag gick dock inte upp mitt i natten för att ladda hennes mobil, så hon kunde ringa om hon hittade mig död i sängen. Men jag försäkrade mig innan om att hon kunde koden till min mobil. Men sa det i stil med.

-Asså om jag inte så skulle må så bra i morgon. Kanske vara så där trött som jag brukar. Så kan du väl bara ta min mobil när jag har väckt dig och smsa pappa att du är vaken. För du kan väl min kod?

-Eh? Ja...

Fick sen en "gud vad du är konstig"-blick. 

Hon har kunnat koden till min mobil i många år. Jag vet ju det. Ändå glömmer jag liksom det mitt i dom mörka tankarna. Och varför skulle jag dö? 

Nä det är just det. Varför skulle jag dö? Men grejen är just det att det kan man ju aldrig veta. Även om du säger till mig:

-Klart du inte dör. Du ska leva till du är 102. 

Ja...men tänk om inte livet vill det?

Äh...nu svamlar jag igen. Men det jag egentligen vill säga med allt det här är att LEV medan du kan. 

Jag ska banne mig börja leva mer. Inte sträva efter det jag inte har utan njuta av det finns här. Som är här och nu. Inte vara 10 steg fram och nosa. Utan mer här och nu. 

Jäklar. Nu är jag djup. Salvian kanske gjorde mig helt knäppt. Vet inte om jag fick ut allt mörkt och ont igår. Kanske tar ett par dagar innan det märks nåt. Särskilt pigg är jag inte. Ont har jag oxå. Men...kanske är lite mer positiv idag ändå. Fast om det beror på salvian , bergskristallen eller bara tanken på att det är faktiskt jag som ansvarar över mitt liv och mina tankar, vet jag inte. 

För även om du bara har livet till låns så är det ändå du som ansvarar över just ditt liv. Dina tankar. Dina val. 

Så nu allesammans , nu lever vi livet