Berg- och dalbana

Jag gjorde ju nyligen en lampa av en korg och solcellslampor. Blev jättebra. 

Ska ta kort nån kväll sen oxå när den lyser. 

Idag testade jag att göra en annan lite mindre lampa. En lykta från Ikea, 49:- och en solcellslampa från Rusta, 19:-  

Så enkelt men snyggt. 

Ska även ta kort på denna nån kväll när den lyser. 

Jag älskar verkligen att pyssla och piffa. Borde jobba med nåt där jag får använda min kreativa sida. Mmm...har lite funderingar och planer. Men näpp. Inte stressa in i något. Vill/ska må bra först. 

Jag har lagt mig. Är trött och mosig. Har precis sett ett avsnitt av Gråzon på C-more. Verkar vara en bra serie. Orkade bara se ett avsnitt. Är trött i huvudet. Lite galej igår, tröttare idag. Alltid likadant. Tinnitusen är värre och hjärnan hänger inte alls med. 

Startade dagen med en frukost ute i trädgården. Vidare till Ikea och sen till Öland för att träffa svärmor en runda. 

Hem, grejade i trädgården. Tog en pw. Lagade middag. Min vegetariska pasta. En "hitte på"-rätt. Lite man tager vad man haver typ. Blir alltid lika gott. 

Idag läste jag i Barometern om en kvinna som fått bröstcancer och som hade en blogg som terapi. För att få skriva av sig. Precis så är det för mig. Så skönt att få skriva av sig. Att få ut tankarna och känslorna i skrift är ibland lättare. Hon beskrev sitt liv lite som en berg- och dalbana. Kände igen mig i så mycket även om sjukdomen/bakgrunden inte är densamma. 

Jag älskar att åka berg- och dalbana, på Liseberg. Älskar pirret och suget som blir i magen. Den skräckblandade förtjusningen. 

Men känslomässigt är det inget kul alls. Jag vänjer mig aldrig vid dalarna. Upp ena dagen. På toppen av ett berg. Ner andra. Under ytan. 

Det tar så mycket energi. Och jag vågar ju snart inte hitta på saker , av rädslan att bli helt utmattad dagen/dagarna efter. 

Det känns så konstigt i huden bakom örat. Är knöligt och buckligt. Känns som stora gropar på vissa ställen. Verkligen obehagligt. Lite creepy. Och det är så ömt. Stramar, bränner, svider och hugger. 

Idag har jag haft ryckningar i kinden, flera ggr. Har märkt att det inte alls kommer när jag är uppstressad och spänd utan snarare när jag är väldigt trött och hjärntrött. Som att signaler och nerver inte klickar. 

Jag har fått en tid till ÖNH igen inför nästa steg, att hitta en hörapparat som passar mig. Känner mig nästan lite nervös. Och jag har fortfarande inte vant mig vid tanken att få hörapparat. Vill inte. Men det blir nog bra tillslut. Det kan väl iaf inte bli sämre. Eller?

Jag vågar knappt tro på nånting längre. Att nåt ska bli bra eller flyta på. Känns som att jag är född med otur. 

Nu går ögona i kors. Bästa att lägga ifrån mig mobilen och sova. 

Natti ❤️