Smärta

Igår kväll kände jag mig väldigt trött och hade extra ont i huvudet. Kändes inte som vanligt. Tog en extra tablett ändå vaknade jag inatt med en sjuklig smärta. Alltså det gör så ont så hela kroppen kokar. Det bränner i huvudet och det bränner i hela kroppen. Fick flashbacks till när jag vaknade upp i Linköping efter operationen. Den smärtan. Jag ville skrika. Fick panik. Kändes som att någon hade borrat in nåt bakom örat och sen bara drog åt mer och mer. Det liksom stramade och spände. Läskig känsla. 

Fattar inte hur jag kunde somna om men jag lyckades tydligen till slut för jag vaknade av klockan som ringde i morse. 

Mådde bättre. Lite trött o matt. Öm i huvudet. Som om jag hade fått en smäll i sidan. Kan knappt röra där idag. Gör ont att bara lägga håret bakom örat. 

Fick frågan igår hur jag orkar. Hur jag hanterar smärtan? 

Jag orkar inte egentligen. Nu när jag skriver bränner tårarna bakom ögonen. Och jag kan inte alltid hantera den. Men...den finns ju där. Varje dag när jag vaknar. Och den är kvar varje kväll jag ska lägga mig. Mer eller mindre ont men det gör alltid ont. 

Hur hanterar man det? Det gör man inte. Klart man påverkad. Kronisk smärta förändrar människor. Smärtan förändrar mig. Vissa dagar är jag extra trött. Deprimerad. Lättsårad. Extra arg. Irriterar mig på allt. Svårt att koncentrera mig på nåt. Svårt att fokusera. Mer smärta = mer mediciner. Mer mediciner=biverkningar och magont. 

Vissa dagar bara accepterar jag smärtan. Jag hatar att leva med den men den liksom finns där och det enda jag kan göra är att ge plats för den. 

Idag ska jag träffa mindfulnessgänget. Det är skönt. Dom förstår utan att man behöver förklara. Människor som inte känner mig eg. Men ändå känner mig mer än många andra som stått mig nära i många år. 

Med dom kan jag vara tyst och bara lyssna. Jag behöver inte prata. Dom är glada bara man är där. Jag får gråta om jag vill. Även om det sällan händer. Gråter oftast när jag är själv. Eller hos kuratorn. Henne ska jag träffa på torsdag. Känner att det behövs. Jag behöver lätta på trycker. Innan jag exploderar. Det trycker över bröstet allt för ofta nu för tiden. 

Nu ska jag byta om och ta mig till gymmet. Träna på att gå på bandet lite. Bra övning för balansen. Jag får kämpa mer när det rör sig under mina fötter. 

Sen vila. Sen Mindfulness. Sen stan med Emma. Dags att leta vinterkläder. Och så får det nog bli middag på McD idag. Inte direkt så att jag jublar över det men Emma gör. 

Igår var det Fars dag. Vi firade Micke med frukost och presenter. Han fick bl a en nyckelring av Emma. 

Min biologiska pappa lever inte. ( ändå fick jag brev så sent som i fredags angående hans senaste deklaration. Suck ) Undrar hur han har det där uppe bland molnen. Träffar han farmor? Är det som man säger/tror att när man dör så får man återigen träffa alla som redan dött? Eller upphör man helt existera? Kroppen begravs i jorden och själen far ut i tomma intet? Eller hoppar den runt bland fluffiga moln? Ger den liv till någon annan som föds?

Nu låter jag väldigt konstig. Djupa frågor så här en måndagsmorgon  ha ha ha. Kanske är medicinen. Hög på känslor helt enkelt. 

Nu ska jag ta tag i mitt liv i några timmar. Sen längtar jag till kvällen och att få krypa ner igen.