Ja så vad händer nu? Jo, plattan ska bort. Den sitter inte bra alls. Så det blir en operation till. Sen det här med ansiktsnerven då. Jag hade tydliga känselbortfall på vänster sida i ansiktet. ( Dom gjorde tester ) Så det kan hända att man behöver göra något åt den nerven oxå men då vill man göra det när man ändå ska operera.
Jag skulle göra en magnetröntgen för man ville se om den var skadad eller om det är något blodkärl som ligger nära och trycker. För på en tidigare magnetröntgen som dom hade tittat närmare på igen kunde man tydligen se att något blodkärl låg rätt nära ansiktsnerven. Tydligen kan det irritera nerven.
Så dom vill alltså göra en magnetröntgen till innan dom opererar så dom slipper operera två gånger.
Så nu ska få en tid för magnetröntgen. När den är klar så blir jag kallad för op. Antingen ”bara” ta bort plattan. Man skruvar ut dom tre skruvarna som är kvar och lyfter bort plattan. (Den 4:e skruven tog man bort i augusti när jag var där och gjorde ett ingrepp/klippte bort en bit på plattan ) Eller så åtgärdar man även problemet med ansiktsnerven.
Fram tills jag bli kallad för op så inga tunga lyft eller större ansträngningar. Ingen stress. Vila. Lugn o ro.
Jo tjena. Välkommen in i Malin Ungers värld. Stressar hela tiden. Oroar mig konstant. Vila? Hur gör man det? Lugn o ro? Kan man ha det på riktigt?
Nä skämt o sidor. Tycker ändå att jag tar det rätt lugnt. Men, kanske har lite för mycket på schemat ibland ändå. Framför allt så har jag börjat stressa en hel del igen. Mest inre stress.
Ska direkt ta tag i att avboka saker som jag bokat in mig på men känner att jag faktiskt inte orkar. Kanske hade orkat men då blir andra saker lidande och jag måste prioritera. Familjen är viktigast. JAG är viktig. Så nu mina vänner får ni har överseende med att jag tackar nej till saker. Jag tänker vila upp mig inför den kommande operationen. Jag tänker bara lägga energi på mig själv och familjen. Och på saker jag faktiskt känner att jag orkar. Jag har klämt in alldeles för mycket runt jul och nyår. Det ger mig nästan lite panik. Känner inte riktigt att jag hinner. Så jag kommer göra mig själv en tjänst och avboka en del saker. Hoppas ni förstår.
Känner mig så klart lite rädd över det som komma skall. Läggas in igen. Sövas ner. Operationen. Tiden efter. Men känner även en lättnad över att dom tar hand om mig. Att dom tar tag i problemet.
Ska jag äntligen få bli ”normal” igen? Jag vågar inte riktigt hoppas. Men jag vill så gärna tro att 2018 kommer bli ett bra år. Visst kommer det bli ett bra år?
Jag vill må bra. Vara smärtfri, pigg och glad igen. Glad inombords och inte bara munnen som ler.
När någon frågar:
-Hur är det? Vill jag kunna svara att det är bra utan att ljuga. Jag vill verkligen mena det.
Jag vill kunna bojkotta ”jag orkar inte” och istället kunna känna energi.
Jag vill inte vara den där ”tråkiga” Malin som alltid har ont någonstans eller är sjuk. För även om jag inte kan hjälpa det så kan jag inte vara särskilt kul att umgås med. Jag känner iaf inte att jag är ett särskilt roligt sällskap.
Och jag är så less på att höra mig själv säga att jag har ont att jag knappt säger det längre. Jag skriver bara här. Men tänk vad skönt det skulle vara om jag kunde vara positiv även här. Eller rent av må så bra att bloggen inte fyller någon funktion längre.
En av läkarna idag sa att jag såg lite trött och ledsen ut. Men att man ändå kunde se glimten i ögat på mig. Och att min styrka var att jag är envis och kämpar på! Jo...visst är jag envis. Ibland för envis för mitt eget bästa. Men kämpar? Känns som att jag har gett upp för längesen.
Nu är det inte många dagar kvar till jul. Jag ska beta av dom viktigaste sakerna på to do-listan men sen ska jag ha en lugn och harmonisk jul.
Och innan julafton ska jag göra några saker som jag ser fram emot. Och som kommer ge mig energi. Bio med familjen. Och uppesittarkväll hos Patric och Tilda ❤️
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar