Dolt handikapp

Jahopp...då ligger jag här och försöker stå ut med Prins T som verkar ha fredagsfest i örat. Ett jäkla liv. Och extremt ihärdigt. Suck...

Jag är trött och behöver sova. Imorgon bitti ska vi upp och iväg till simhallen. Prins T tycker tydligen inte jag behöver sova. Är bara att försöka härda ut. Inte känna stress. Nån gång somnar jag väl till slut...

Såna här dagar kan jag verkligen bli tokig. När tinnitusen är som värst. Jag får nästan panik. Det låter hela tiden. Hela hela hela HELA tiden. Och högt som fanken. Det stör enormt mycket. 

Tinnitus är verkligen ett dolt handikapp. Det syns inte men finns där.  Jag är liksom fånge i min egen kropp med en extremt påfrestande och högljudd Prins T. Och det värsta av allt...jag kommer aldrig bli av med honom. Jag försöker hela tiden lära mig leva med honom, med ljudet. Vissa dagar går det lättare, faktiskt ganska bra. Andra dagar sämre. Idag känns det hopplöst. 

Ju mer aktiv jag varit, om jag varit bland mycket folk, mycket ljud, om jag varit stressad, orolig eller sovit dåligt, desto mer ljud är det. 

Men jag kan ju liksom inte stänga in mig helt heller. Och ju tystare det är desto jobbigare är det. 

Jag har dubbla känslor när det kommer till tystnad. Jag längtar efter att det ska vara riktigt tyst igen. Har glömt vad HELT tyst är. 

Samtidigt som jag nu drar mig för tystnad för då hörs Prins T ännu mer. Dilemma deluxe. 

Har haft en ganska bra dag ändå. Varit på stan och shoppat med min familj. Vi hämtade upp Patric som lunchade med oss. 

Var och hälsa på Malva en runda ikväll innan vi gjorde middag. Tacos. Vad annars, det är ju fredag 😜

Emma och jag har kollat en film. Tredje delen i Divergent-serien. Mysigt att gosa ner sig under filten med henne och kolla film. Hon har så mycket tankar och funderingar. Idag frågade hon:

-Mamma, behöver jag vara orolig när du opereras?

Älskade lilla barn. Svarade givetvis att hon inte behövde vara orolig. Men kände hur det högg till i bröstet. Kan inte påstå att jag längtar efter operationen. Rädd över vad plattan har ställt till med. Samtidigt som det ska bli förbannat skönt att bli av med den. 

Idag har jag testat att ha mina glasögon. Måste ha dom för jag ser sämre o sämre. Tror det är därför tinnitusen är värre. Det gör extra ont bakom örat när jag har dom på mig. Vilket gör att jag spänner mig ännu mer. Biter liksom ihop käken. Skuter upp axlarna och är stel i nacken. 

Gnäll gnäll gnäll...

Finns det nåt som är bra i mitt liv? Ja...det mesta faktiskt. Förutom Prins T och Mr Ménières. Herr Kräk har jag ju faktiskt blivit av med. Ett problem mindre. Ett steg åt rätt håll. 

Och jag längtar efter 2018. Nytt år. Nya möjligheter. Tror och hoppas fortfarande på att det kommer bli ett bra år. Mitt år. Då ska jag ta tillbaka mitt liv igen...