En skruv

Idag var jag på sjukhuset och tog bort förband/skyddet över skruven och stygnen. Aj vad det gjorde ont. Blev svimfärdig. Kritvit i ansiktet och inte långt ifrån att jag kräktes. 

Det såg ganska fint ut runt skruven men behövdes göras rent men en speciell vätska i 5-7 dagar. Sen kommer jag alltid behöva göra rent runt skruven varje dag resten av mitt liv men då bara med typ tvål o vatten eller nån våtservett eller så. Det är tydligen lätt att det bli infekterat runt skruven. 

Så återbesök och kolla så det läker bra sen om ca 4-5 veckor så får jag min hörapparat. 

Det kommer bli bra det här. Jag vill att det ska bli bra. Det måste bli bra. För skruven går aldrig att ta bort. Gaaah!

Sjukt märklig känsla att ha en skruv som sticker ut i huvudet. Tror inte nån fattar hur creepy det är. ( Om man inte har en själv...) Och det stramar och spänner nåt enormt. Om jag gäspar så känner jag hur det hugger till vid skruven. Om jag hostar eller nyser så gör det ont. 

Och kamma håret. Hjälp!Eller bara att sätta upp håret och dra fingrarna igenom det. Hela tiden är jag emot skruven. 

Jag vet, jag vänjer mig. Men just nu är jag inne i en "ska vänja mig" period. Och det är en process. Och jag kommer tycka det är jobbigt och läskigt ett tag. Men...jag är enormt tacksam över att ha fått göra den här operationen. Och att jag faktiskt kommer kunna höra lite på det örat. 

Nu ska jag bara få bukt med nervsmärtan också, i huden bakom örat. Och ansiktsnerven som bråkar. Men snart är Malla på G igen. Nu känner jag ändå att det finns hopp om allt. 

Kommer vara jobbigt en period nu med resorna till Västervik. Men det kommer också bli bra. Det är för min skull så jag kämpar på. Det gör jag visserligen alltid. 

Idag fick jag höra att jag har svår Menieres och att vägen tillbaka är lång! Jaså? Det har jag inte märkt. Ppffffttthhhhh.....

Tydligen så tar dom ofta upp mig och mitt fall/min Menieres på ÖNH. Och när jag kommer upp på mottagningen så känner alla igen mig. Stammis. 

Jag tycker väldigt bra om alla där och jag har alltid blivit bra omhändertagen, fått hjälp och bra förståelse. Dom är väldigt engagerade i mig och runt min sjukdom. Det är jag tacksam över. 

Jag vet att det är en bit kvar innan jag är tillbaka igen men jag skulle vilja börja jobba 25 % nu. Ingen idé att börja mer så länge  jag har rehab i Västervik. Och det har jag i minst 4 månader till  Och även besök till Linköping om ansiktsnerven. Men 25 % skulle gör mig gott. Tror jag iallafall. Jag vill känna mig delaktig. Tillhöra nånstans. Få vara "normal". 

Frågan är bara vart jag kommer att få jobba. Känns lite nervös och spännande. Vi ska ha möte i november med f-kassa och jobbet. Hoppas bara det blir av. Har inte hört nåt än om nån dag eller så. Men jag bad om ett möte med f-kassa och chef och dom skulle ordna det så jag litar väl på att dom gör det då. 

Imorgon är det fredag igen. Galet. Denna veckan försvann i ett swiiish. Jag måste in till stan och fixa naglarna imorgon igen. Flera naglar har redan gått sönder. Små flisor som lossnat. Typiskt! 

Nä nu ska jag försöka sova. Hpppas på att få lite sömn inatt. John Blund har varit lite bångstyrig senaste tiden. 

Natti