Jag har fått diagnosen Ménières.

Det är en sjukdom som har tagit över mitt liv.
Yrsel, kräkningar, dålig balans, ostadig, dropattacks, hörselförlust och tinnitus.
En diagnos som är svår att acceptera, en sjukdom smärtsam att hantera och ett handikapp jag måste lära mig att leva med.
Den här bloggen handlar om min vardag och mitt liv med Mr Ménières, Herr Kräk och Prins Tinnitus.

onsdag 18 oktober 2017

Hopp

Ännu en natt med smärta. Fan. Har haft så ont senaste dagarna att jag har spänt mig väldigt mycket. Blivit stel i nacken och ner i skuldran. Idag på sjukgymnastiken fick jag inte vänsterarmen upp över mitt huvud. Har svårt att ta den bak oxå och typ knäppa bh-n. 

Så idag på sjukgymnastiken fokuserade vi inte så mkt på balans utan att ”lirka upp” min spända nacke och axel/skuldra. Jag har haft lite ont nere i ryggen senaste dagarna. Sjukgymnasten sa att det nog beror på att jag spänner mig så mycket hela tiden.

 Allt kändes iaf lite bättre när jag åkte därifrån. Det känns skönt att jag är envis och åkte dit trots att jag imorse vaknade och bara ville ligga kvar i sängen. Envisheten är min styrka. 

Innan sjukgymnastiken var jag på vårdcentralen och tog prover oxå. 

Efter sjukgymnastiken drog jag till gymmet. Körde lite balansträning där. 

Hem och åt lite lunch. Patric kom och gjorde mig sällskap över en kaffe. Gud vad jag är stolt över detta barn. Som han kämpar på med nya butiken, vara chef, familj och hus. 

Min läkare ringde. Äntligen känner jag lite hopp. Mina provsvar var bra. Nåt positivt. Hon hade även pratat med min läkare i Linköping. Hon och neurokirurgen hade haft ettt möte och nu ville dom att det gjordes en skiktröntgen på mitt öra för att se hur det ser ut, hur mkt som finns kvar av metallplattan och vad dom ska göra. Jag får göra röntgen här i Kalmar så jag slipper åka till Linköping. Sen när dom fått mina röntgenbilder så får jag veta vad planen är ,vad som ska göras och så blir jag kallad dit. Röntgen blir om ca 3 v. Äntligen finns det en plan. Nu känner jag hopp. ❤️

Idag fick jag papper IGEN om min biologiska pappas bouppteckning/deklaration .Men seriöst. Ska jag aldrig slippa det där????  Vilken mardröm allt har varit med det där. Min biologiska pappa dör. Han är missbrukare. Vi har inte haft kontakt på många år. Han är gift, har alltså en fru.( dock missbrukare hon med ) Men det är mig ”dom” jagar!Bara för att jag var hans dotter. Han låg död en månad på bårhuset innan jag ens fick veta att han var död. Hans fru lös med sin frånvaro. Jag styrde med bank och begravning. Försökte säga upp hans lägenhet och massa annat men hade väldigt mycket trassel eftersom han var gift. Jag var ju ”bara” hans barn. 

Märkligt att allt sen ändå hänger på mig när det kommer till bouppteckningen. Snacka om moment 22. Jag får inte veta vad han har på banken eller andra uppgifter för att han var gift. Men jag får ändå påminnelse om bouppteckning och hot om vite. Sen fick jag hem att jag var tvungen att göra hans sista deklaration. WHAT????

Blir snart knäpp på allt det där. Men känner även hopp om det faktiskt ,för enligt brevet idag verkar det som att det snart är över. Dom har tagit egna beslut om deklarationen. Bra där!!!

Gör som grodan, lev på hoppet


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar