Mindfulness

Läser om Inredningsfrun i tidningen idag. 

Bra reportage. Fin läsning. Jag följer hennes blogg och tycker hon är en glad och skön prick. Gillar hennes sätt att skriva. 

Tänk att man trodde att hon mådde sååå bra. Det såg ju ut så utåt sett. 

Känner igen mig. Inte för att jag har varit utbränd pga av stress. Men sjukdomen brände ut mig av en annan sorts press och stress. Och det där med att se till att alla andra alltid har det bra och mår bra. Men lite glömma sig själv. Att alltid tro att jag måste vara fröken duktig och prestera mest o bäst. Att tro att alla har en bild om att jag alltid är social , glad och positiv, ja men då är det ju så. Då måste man ju alltid vara på topp! 

Och att det utåt kanske ser ut som att jag mår bra. Kanske har fixat mig och går på stan i några timmar. Går på bio. Är på fest,middag osv. Just där och då, kanske jag verkligen är pigg. Humöret är på topp. Kanske lägger in 5:ans växel och ger allt jag har. Anstränger mig för att jag vill ha kul. Vill må bra. Vill tänka bort det jobbiga och onda. Men hur jag mår innan, efter, eller dygnets alla andra timmar vet ingen mer än jag. Och mina närmsta. Jag klagar väldigt sällan. Inte mer än här hemma mellan husets väggar eller inne på denna bloggen. Det är här hemma, eller hos kuratorn som tårarna rinner. Men jag visar och klagar sällan för/till någon annan. Är nästan rädd att få frågan: Hur är det? Hur mår du?

Vet inte varför. Kanske för att jag tänker att ingen annan är intresserad av att höra att jag har ont. Det har jag ju hela tiden. Tänker att jag själv är så less på att vara sjuk så det kanske andra oxå är. Less på att jag är sjuk alltså. 

Folk har ju fullt upp med sitt egna liv. Vem vill veta att jag är livrädd över att jag har en metallplatta i huvudet som kroppen stöter bort?Att det eventuell blir en operation till. Vem vill höra om min kroniska smärta, att jag är nära till psykbryt varje dag. Folk runt omkring har ju sina egna issues. 

Vem orkar bry sig liksom?!

Inredningsfrun har oxå gått mindfulnesskurs. Jag står fast vid att det är något jag tycker nästan alla behöver gå. Man lär sig så mycket om sig själv. Får bra verktyg i vardagen. 

Lär sig att andas. Kan låta så löjligt. Andas gör vi ju hela tiden. MEN...det är otroligt viktigt att andas rätt. Att vara i nuet. 

Jag tycker själv att jag har ändrats en hel del pga av mindfulnessen och dess verktyg. För något år sedan skulle jag kanske en dag som denna tittat ut och sagt:

-Amen fan vad typiskt att det ska vara så dåligt väder och regna. Vi skulle ju göra det o det o det. Nu förstörs ju allt. 

Idag tänker jag nästan ingenting. Jag reflekterar över vädret men det är inget jag kan påverka så nä...då stannar det vid det också. En reflektion bara. Idag sitter jag, just precis nu,fortfarande i pyjamas. Har inte tvättat bort ”sömnen” i ögonen än. 

Ska tillägga att det inte alltid funkar med mindfulnesstänk. Men för det mesta. Det är så onödigt att lägga energi på det som inte går att påverka. 

Jag har haft bra läkare på ÖNH i Kalmar ( Linköping också men dom har jag inte träffat så mycket ). Är väldigt tacksam för mina läkare som är engagerade och vill hjälpa så gott dom kan.  Är det några problem får jag oftast en tid samma dag. 

Men det som har hjälp mig mest är Mindfulnessen. Och framförallt min kurator. Hon är fantastisk. Henne vill jag ta med hem och ha här hemma. Hon har fått mig att inse saker med mig själv. Och att förstå mig själv och människor runt mig bättre. 

Livet är inte alltid lätt. Men vi vill ju ändå inte sluta leva. Eller hur?!

Var snäll mot dig själv. Och var snäll mot andra.