Jag har fått diagnosen Ménières.

Det är en sjukdom som har tagit över mitt liv.
Yrsel, kräkningar, dålig balans, ostadig, dropattacks, hörselförlust och tinnitus.
En diagnos som är svår att acceptera, en sjukdom smärtsam att hantera och ett handikapp jag måste lära mig att leva med.
Den här bloggen handlar om min vardag och mitt liv med Mr Ménières, Herr Kräk och Prins Tinnitus.

onsdag 12 september 2018

Handbok för livskämpar

Gick upp imorse när klockan ringde. Åt frukost och höll mig uppe tills Emma hade cyklat till skolan men sen kröp jag ner igen. Kände direkt att det inte var en bra dag. En "jag har inte lust med någonting"-dag. Trött. Låg. Ont i kroppen. Och på allmänt dåligt humör. 

Nu ligger jag i sängen med en kopp kaffe. Kollar Nyhetsmorgon. Det handlar om när man mår dåligt och har tankar på att ta sitt liv. Psykisk ohälsa.

 Ett par tjejer har skrivit en bok, Handbok för livskämpar.  Passar mig perfekt att lyssna på idag. Inte för att jag tänker ta mitt liv. Men vissa dagar känns det väldigt mörkt. Och då kommer tankarna att jag inte vet om jag orkar leva. Och det känns skönt att veta att man inte är ensam. Och att jag inte behöver lägga skuld på mig själv.  Jag fightas ju jämt med det dåliga samvetet att jag har väl inget att klaga och gnälla över. Jag har väl inte rätt att må dåligt. Har hela tiden känslan i kroppen att: Äh, ryck upp dig. Och vissa dagar tänker jag att jag ändå inte tillför något. Att jag bara är en börda. För familjen. Samhället. 

Jag fightas med mig själv varje dag. Varje dag är en kamp. Oftast vinner den ljusa sidan. Men ibland den mörka. Idag vann den mörka. Därför blev det sängen och ryggläge. 

Det kanske låter mörkt när jag skriver och ja, vissa dagar känns det mörkt. Inget att hymla om. 

Inser att medicin är viktigt för mig. Jag har alltid varit anti. Hatar piller. Vill inte bli beroende. Men om piller kan få mig att må som jag gjorde hela sommaren, då kommer jag inte protestera. 

Jag ska tillägga att jag tänker inte att jag ska ta livet av mig. Jag tänker "bara" att jag inte orkar leva. Inte alltid. Men ibland. Kronisk smärta är inte lätt att leva med. Det tar så mycket energi och glädje. Det äter upp en. Men jag väljer ändå alltid livet. 🙏🏻

Men tänk på att alla människor ni möter bär på en ryggsäck. För en del är den lättare att bära. För somliga är den fullpackad och tung. Svår att ta sig fram med. Den tynger ner. Varje steg är en börda. 



DET SYNS KANSKE INTE ALLTID PÅ UTSIDAN HUR MAN MÅR INSIDAN


Jag tror jag ska köpa boken. Jag tycker att jag är en livskämpe på många olika vis. 



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar