Tjejmilen

Sitter nu ute i solen och dricker kaffe. En riktigt  härlig sensommar-dag. Men det märks att det är höst på intågande. Kallt på natten och morgonen. Och på kvällarna tänds värmeljusen och filten åker fram. 

I helgen har jag varit i Stockholm. Flög dit och mötte upp en vän som flög från annat håll. Hämtade våra nummerlappar inför tjejmilen. Checkade in på vårt hotell vid Mall of Scandinavia. Lite shopping. Middag. Och bubbel i takbaren på hotellet. Lyx. La oss hyfsat tidigt för att vara utvilade för kommande loppet på lördagen. 

Jag är som sagt inte i form. Min kropp är trasig och väldigt sliten efter senaste årets händelser. Jag har dessutom slutat med min medicinen, som funkade oerhört bra tills jag fick en allvarlig biverkning, så stickningarna och smärtan i huvudet är tillbaka. 

Hur som helst, jag var rätt opepp inför att springa men bara av att komma ut till Gärdet där ca 30 000 tjejer var peppade och laddade för att springa gav även mig lite motivation. Jag blev taggad. Det var en hel del happenings innan loppet, ja även efter, och väldigt bra stämning. 

Tyckte mina två första km gick bra. Sen började jag få håll. Sura uppstötningar. Ont i magen. Fick stanna och gå lite men kunde springa vidare. Efter 6 km kräktes jag rejält. Kom genom både näsa och mun. Bläää. 

Om det berodde på kexchokladen innan loppet, vätskan jag klunkade i mig på en station, spänningar eller helt enkelt min urusla balans vet jag inte men det var ingen kul upplevelse. Hur som helst lyckades jag ta mig vidare. Det gick inte snabbt. Men jag tog mig i mål. Springandes. Stolt över mig själv. Imponerad över att jag har ett sånt driv och jäklarnamma i min kropp. 

Loppet var, förutom spyan och kraftigt håll, en otroligt härlig upplevelse. Fin miljö. Härligt pepp längs vägarna, underhållning, mycket musik och annat kul. 

Jag är redan anmäld till nästa år. Vill då givetvis vara mer förberedd och tränad. Har inga direkta mål egentligen. Bara att även då kunna genomföra det. Och helst utan att behöva stanna. 

Vet inte om det är så här mitt liv kommer vara nu. Kräkningar vid för hög ansträngning. Kräks aldrig när jag springer hemma. Men då är det jag och en raksträcka. Då är allt jag behöver fokusera på att ta mig rakt fram. Typ. 

Vid ett lopp är det mycket folk att hålla reda på. Olika vägunderlag och hinder. Lite stress. Spänningar av nervositet. Kanske blir för mycket för min kropp. 

Och visst är det jobbigt att kräkas och må dåligt. Men jag tycker ändå det är kul/spännande att testa mig själv. Utmana mig själv. Göra saker jag eller andra inte tror jag ska klara. 

Jag har bara ett balansorgan. Kroppen överlever det men den får jobba betydligt mer än för andra som har två balansorgan. För er går allt mer naturligt. Att hoppa över en sten eller kliva över ett staket. Att gå i en trappa. Då går liksom allt mer bara på rutin eller hur jag ska förklara. För mig blir det en större process för hjärnan och kroppen. Min hjärna jobbar hela tiden extra hårt vid varje rörelse jag gör. Och framförallt när det kräver extra balans. Jag blir tröttare fortfarande än andra. Tappar snabbare energi och fokus. Har svårt att lyssna och koncentrera mig. 

Jag försöker hela tiden lära mig leva med det. Det är svårt att hantera ibland. Och svårt att acceptera. 

När hjärnan är som mest utröttad kan jag knappt tänka. Jag kan stå och stirra på spisen och glömma hur man sätter på den. Jag kan ibland stå med tandborsten i handen men ändå glömma vad det var jag skulle göra. 

Men jag har ett mål inför nästa år. 2019 fyller jag 45 år. Då ska jag vara i mitt livs form . Efter dom förutsättningarna som är nu. Jag ska träna mer, äta nyttigare och bättre. Och jag ska försöka lära känna den nya Malin bättre. Vad klarar jag? Vad har jag svårare för? Vad mår jag bra av? Vad mår jag sämre av?

Idag är jag helt slut. Uttömd på energi. Precis som alltid när jag gjort nåt. Under tiden jag är iväg eller gör nåt så kämpar jag ju in i det sista och ger allt jag har. Sen när jag väl kan slappna av så går energin ur mig totalt. Det har jag dock börjat lära mig nu. Och vet att det alltid blir ett litet bakslag. Eller det är väl synd att kalla det bakslag. Jag har ju ändå haft så kul jag bara kan. Och det har även gett mig en massa boost och energi. Kroppen måste bara ha en dag att ta igen sig på, helt enkelt. 

Det är en känsla av att vara bakis,( matt trött och lite illamående) gjort tung fysiskt ansträngning, ( ont i kroppen ) varit på konsert med hög volym ( bank i huvudet och mer tinnitus än vanligt ) varit på 8 timmars lång föreläsning där man behövet fokusera och lyssna( hjärnverksamheten är låg, utmattad) 

Men det kan jag leva med. Så länge det bara behövs en dag eller två för att komma tillbaka igen. 

I veckan har jag telefonsamtal med Västervik och planering inför kommande resor dit. Och ett läkarbesök med samtal och planering inför nästa operation. 

Hur orkar du sa en vän? Vad har jag för alternativ?

Du är så stark Malin? Jag är inte starkare än någon annan. Även om jag själv verkar tro att jag är en superhjälte emellanåt. Men jag är envis. Och jag vägrar ge upp. 

Du klagar aldrig. Eh? Jooo då. Jag klagar. Jag gråter. Jag gnäller. Jag suckar och pustar. Men kanske inte inför alla andra. Känner liksom inget behov av det. Det finns det andra som redan gör, gnället och tycker synd om sig själva alltså, så det är onödigt att jag också gör det haha. Jag mår bättre av att tänka positivt. Att vara positiv. Det ger mig mer. Jag är gul. 

Tips på en bra bok, Omgiven av idioter. Väldigt intressant. Jag älskar att läsa om hur människor funkar. Och hur man ska förstå sig på dom och sig själv bättre. Läs den vet ja. Och ta redan på vilken färg du är. 

Som sagt, jag är gul. Med inslag av grönt. 

Nu ska jag nog blunda en stund. Sen till gymmet. 

Här kommer lite bilder från helgen. Lyxigt hotell. Skratt och babbel. Ansiktsmask. Bubbel. Tjejmilen. Shopping. Träffade sonen och hans kompis på söder. 

Ser fram emot nästa år och tjejmilen.