Åt en lite lyxigare frukost. Färska frallor, kokta ägg och skagenröra. Och så fil och havrefras på det.
Gott, men åt nog lite väl mycket. Känns som att jag aldrig mer vill äta.
Typiskt. Vi som ska på kalas kl 13.
Blir bara mer o mer täppt i näsan. Får knappt ingen luft.
Tror faktiskt febern som inte riktigt vill ge med sig mer beror på förkylningen än ingreppet bakom örat.
Men man kan ju inte säkert veta. Läkaren jag har i Linköping ringde igår.
Hon ville eg att jag skulle uppsöka ÖNH i Kalmar men jag orkade verkligen inte igår så jag lovade att har jag feber på måndag ska jag åka in.
Vi pratade även om min smärta i ansiktet och värken bakom örat och ner i nacken. Domningarna i hakan o läpparna.
Hon tror nån nerv kommit i kläm eller är påverkad/irriterad efter ingreppen som varit. Först en lite större operation där man faktiskt varit och rotat bland nerverna. Och även klippt av en som ligger precis vid ansiktsnerven.
Sen ett ingrepp till bakom örat för bara drygt två veckor sedan. Där det så oxå varit ett främmande föremål,främmande för kroppen, som kanske irriterat en del (titanplattan som stack ut bakom örat )
Hon skulle kontakta neurokirurgen som opererade mig. Han är ledig nästa vecka så det kunde dröja ett par veckor. Om smärtan blev olidlig skulle jag höra av mig och få nån annan medicin.
Men jag vill inte ha mer medicin. Och smärtan är redan olidlig.
Jag frågade även om den konstiga känslan jag har i huvudet nu. Att det liksom känns som att det inte riktigt hänger med. Att rör jag huvudet så hänger inte ögonen riktigt med
Svårt att förklara.
Lite som att jag rör huvudet fort men allt ändå går i slowmotion.
Det trodde hon, precis som sjukgymnasten redan hade sagt, beror på att jag intensivt börjat träna min balans. Nu är det väldigt jobbigt för hjärnan. Nu märker den av extra mycket att den bara har ett balansorgan att förlita sig på.
Hon sa också att jag måste inse att det är drygt tre månader sedan dom var inne i min hjärna och tog bort något som kroppen är skapt med och som hjärnan är van att ha.
Jo ...jag vet ju egentligen allt det där.
Vill ju bara så gärna att allt ska vara bra.
Men jag kanske vill för mycket. För snabbt?
Det här med att ta det lugnt är väl kanske inte riktigt min grej.
Hon sa att jag skulle ge det lite tid. Att jag nu skulle fokusera på sjukgymnastiken och att hitta tillbaka till mitt liv igen. En vardag som känns bra.
Ett liv där jag kan leva med den jag är nu. Sjukdomen och operationen har gett mig ett handikapp. Det är det jag måste förlika mig med.
Jag är inte samma Malin längre. Inte på något vis.
En viss del av mig är en bättre Malin...en annan del , är enligt mig, en "sämre" Malin. Det är det som är svårt att inse.
Blir lipig bara jag tänker på det.
Har börjar få den där jobbiga känslan i bröstet igen. Det liksom knyter sig. Stramar åt. Hög puls och svårt att andas.
Har sedan ett tag slutat med min medicin mot depression/ångest. Det kanske var dumt.
Borde jag börja igen?
Fast jag vill inte proppa i mig massa piller.
Vill kunna hantera detta på egen hand.
Har ju ändå lärt mig en del på Mindfulnesskursen. Bra redskap att ta till när det är jobbigt.
Ibland funkar det, ibland inte.
Vissa dagar vill jag bara dra täcket över huvudet.
Gör det dock väldigt sällan.
Envisheten är den största styrkan i min kropp tror jag.
Att pärla och rita är ett av mina "verktyg". Min terapi.
Just nu har jag snöat in på drömfångare.
Älskar det. Om jag hade varit 20 år yngre hade jag tatuerat in en drömfångare nånstans på min kropp. Nu känner jag mig för gammal.
Tycker det är snyggt med tatueringar på andra. Men gillar ändå en "clean" kropp.
Idag vankas alltså kalas. Fira syster yster o pappa.
Sen kommer vår älskade lilla Malvis som vi ska busa med hela kvällen.
Hon ska även sova här. Tjohoo.
Nu får vi oss en rejäl dos med Malvagos.❤️
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar