Helt galet vad jag har dålig balans. Tänker ,när hon säger vilka övningar jag ska göra , att det ser sjukt enkelt ut. Känns nästan lite pinsamt och fånigt när jag sen knappt klarar av dom.
Tex att stå på ett ben, plocka upp saker från golvet, sitta o resa mig utan att ta hjälp med händerna/armarna, gå på en gummiboll, gå balansgång mm
Och efter 30 min träning är jag helt slut.
Jag är väldigt stel och spänd i hela överkroppen. Stel som en pinne. Det är tydligen kroppens försvar. Man/den spänner sig när den är rädd. Rädd att tappa kontrollen/ramla eftersom jag har så dålig balans.
Mina ben är väldigt svaga för tillfället. Knappt ingen kraft alls. Dom tar mycket stryk nu eftersom det är dom som bär mig och min "tunga"/spända kropp.
Så nu har vi gjort planering för två månader framåt med sjukgymnastik, promenader, avslappning, BK-träning ( balans och kroppskontroll) och så även gymbesök minst en gång i veckan för att träna styrka. Och även lite kondition.
Sen efter dessa två månader så ska jag börja simma. Det är tydligen bra träning för balansen oxå.
Men nu tror sjukgymnasten att jag knappt kommer klara att simma. WHAT??!!
Men ingen stress. Jag tar det lugnt. Går på sjukgymnastiken och gör all hemläxa/övningar jag har fått.
Det får ta den tid det tar helt enkelt.
Läkaren ringde mig idag igen.
Ett av proverna var inte bra så antibiotika och även voltaren i en vecka sen återbesök för att se hur jag mår då. Då ska vi ringa Linköping när jag är där och så ska min läkare där ta ett beslut inför nästa steg.
Att jag känner mig så "konstig" i huvudet nu beror förmodligen på att hjärnan håller på att ställa om sig.
Lära sig att fungera med bara ett balansorgan.
Så jag behöver nog inte vara orolig över att det är något annat eller nåt farligt.
Jag sa att jag hade börjat känna mig deppig och låg, fått lite tryck i bröstet igen och att jag funderade på om jag kanske borde börja med Sertralinen igen.
Fast jag vill ju egentligen inte.
Så hon tyckte jag skulle försöka klara mig utan.
Göra saker jag må bra av. Vara med människor som gör mig glad. Ta promenader. Använda Mindfulness
Boka in fler tider hos kuratorn osv.
När man går med smärta en längre tid
kan göra att kroppen reagerar med symtom som depression, koncentrationssvårigheter , trötthet, humörsvängningar ( oh yes, I know 😅 ) mm
Försöker att inte deppa ihop även om det känns som att luften gått ur mig totalt. Har pyst länge nu... och till slut blir det liksom tomt. Som i ett cykeldäck. Punka!
Fyller på med luft lite då och då men det känns bara som en tillfällig lagning, känner mig aldrig riktigt hel.
Däcket, jag, behöver en rejäl lappning över det pysande hålet eller bytas ut helt.
Det kan ju däremot bli lite svårt så jag tror mer på att laga mig själv och det jobbar jag på. Hela tiden. Jag är en envis jäkel. Som tur är.
Klagar och gnäller sällan om mitt mående till andra. Blir så påtagligt då och jag tänker bara ännu mer på det. Skönt att få skriva av sig här när det är tungt. Och på torsdag ska jag till kuratorn och gråta av mig lite.
Och sen på fredag, då ska jag ut på trevligheter. Det blir ett bra plåster på såret ( en liten lagning över det pysande hålet ) ❤️
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar