Jag har fått diagnosen Ménières.

Det är en sjukdom som har tagit över mitt liv.
Yrsel, kräkningar, dålig balans, ostadig, dropattacks, hörselförlust och tinnitus.
En diagnos som är svår att acceptera, en sjukdom smärtsam att hantera och ett handikapp jag måste lära mig att leva med.
Den här bloggen handlar om min vardag och mitt liv med Mr Ménières, Herr Kräk och Prins Tinnitus.

måndag 28 januari 2019

Bloggknas

Appen jag har att blogga med verkar inte funka efter senaste uppdateringen på min mobil. Går att skriva men inte lägga upp bilder. Måste i så fall gå in manuellt i webbläsaren och det är krångligt och man ser knappt vad man gör. 


Hittar ingen annan bra app just nu. Och orkar inte byta blogg. Får se hur jag gör med bloggen. Kanske får den vila ett tag. Jag kanske behöver en paus. Bloggandet tar ändå lite tid. Jag har ett behov att skriva av mig men får väl göra det i en dagbok i så fall. 

Känner aldrig att jag ändå kan skriva exakt hur jag känner och mår här. Det blir för utlämnande. Jag vet inte vilka som läser. 

Och ibland vet NI mer om mig än jag om er. Ni vet vad som händer i mitt liv men jag vet inte vad som händer i ert. Om man verkligen vill veta vad jag gör och hur jag mår kan man ringa mig. Eller kanske träffa mig. Jag är rätt rolig att hänga med hehe. 

Jag får se hur jag ska göra. Ska fundera lite. Vet att jag av vissa, inom kort tid, kommer få ett sms:

-Neeeej. Sluta inte blogga. 

Haha. Tur att man kan göra nån glad med sina inlägg. Själv tycker jag mest jag bara skriver om krämpor. Smärta. Ganska trist blogg. Eller?

Men samtidigt, bloggen handlar om att leva med Menieres. Inte om mitt "perfekta" liv. 

Jag älskar verkligen att skriva. Men borde kanske göra nåt mer av det än att bara skriva här då och då. Jag känner att jag snart måste göra nåt för att stilla min kreativa ådra. Den bara pumpar i mig av tristess. 

Nu ska jag klä på mig. Har haft rejält ont hela morgonen. Svårt att få i mig frukost. 

Snart kommer en vän på besök. Idag känner jag att jag behöver sällskap. Känner mig lite låg. Konstigt känsla det där. Jag vet att jag har så mycket att vara lycklig och glad över. Ändå vill kroppen (jag) inte glädjas. Det mörka tar liksom över. Jag motarbetar för fullt. Lyckas oftast hålla känslorna i schak men ibland vinner dom ( dom negativa tankarna). Idag är en sån dag. Men då är vänner bästa medicinen. Pw. Hänga. Fika. Prata. ❤️

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar