Jag har fått diagnosen Ménières.

Det är en sjukdom som har tagit över mitt liv.
Yrsel, kräkningar, dålig balans, ostadig, dropattacks, hörselförlust och tinnitus.
En diagnos som är svår att acceptera, en sjukdom smärtsam att hantera och ett handikapp jag måste lära mig att leva med.
Den här bloggen handlar om min vardag och mitt liv med Mr Ménières, Herr Kräk och Prins Tinnitus.

tisdag 8 januari 2019

Lära gamla hundar att sitta 

Idag är jag trött. Tinnitusen är rejält störande. Har svårt att se på tv. Höra det dom säger. Har svårt att skriva här för jag kan inte tänka klart. Har svårt att tänka på annat än just ljudet i örat. Känns som att jag är in en lokal med ett högt påfrestande ljud och jag vill bara gå ut. Får panik. Eller att det blir ett störande ljud på tv eller i hörlurarna och man vill sänka men det går inte. Så frustrerande. Jag letar efter tystnad men finner den inte. 

 Det blir ju lätt så här när jag kört på ett par dagar. När jag blir så där rysligt trött som idag. När luften liksom går ur mig totalt så hör jag tinnitusen mer. Borde bli bättre när jag är avslappnad men det blir den inte.  Iaf inte när jag  kört på i 110 ett tag. Kanske spänt mig pga av smärta och för att orka. Då liksom bara sköljer allt över mig sen när jag väl slappnar av. 

Inatt vaknade jag och hade så ont så jag trodde jag skulle tuppa av ett tag. Så ont så jag nästan fick gå upp och kräkas. Har skrivit till läkaren i mina vårdkontakter. Får se om jag blir uppringd idag. 

Ska ju till läkaren på to. Här i Kalmar. Sen Västervik på måndag. Men tänkte att lika bra att höra av sig. Är ju van vid smärta men den inatt kändes verkligen inte bra. 

Hur som helst har jag som sagt inget på schemat idag. Ska bara vara. Hasa runt i pyjamas. Nu har jag ätit frukost framför tvn. Sitter fortfarande kvar i soffan. Orkar inte röra mig. Men så får det bli idag. Och det är ingen som begär nåt annat av mig så jag borde inte göra det heller. Jag får göra ingenting. Det är ok. 

Jag har så svårt att lära mig att bara göra lagom. Har jag energi så kör jag liksom på. 110 hela vägen. Förmodligen runt 200. Wrooom. Är ju en motrovägstjej. Vill att allt ska gå snabbt. Klart att landsväg är mysigt. En stund iaf. Men sen kommer tristessen...när är vi framme? Finns det ingen annan väg som är snabbare. Typ så. 

Men jag kämpar på. Jobbar med mig själv hela tiden. Ett invant beteende är svårt att bryta/ändra. Fort är mitt andra namn. Jag gör alltid allt väldigt snabbt och fort. Gillar ju tempo.  Men jag försöker verkligen att ta det lugnare. 

Visst kan man lära gamla hundar att sitta, det tar bara lite längre tid. 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar