Ingen bra natt. Trots "sovdroppar",ökad dos, så hade jag svårt att somna igår. Tror jag låg vaken till iaf 00.30. Somnade ett par timmar och vaknade med extra ont bak i huvudet. Jag ville dra ut skruven. Det spände och högg och smärtan strålade fram i kinden.
Låg vaken länge. Somnade om. Vaknade igen. Somnade om. Vaknade igen. Somnade om. Så där höll jag på. Men lyckades väl sova några timmar nu på morgon. Gick upp runt 10.30.
Noll energi. Sitter vid köksbordet och bara stirrar rakt ut. Tänker inget. Känner inget. Vill inget.
Kanske att den där medicinen jag ätit hjälpt lite ändå. För nu när jag håller på att ta bort den så kommer dessa mörka tankar ingen. Jag tycker jag har haft lite energi och känsla av hopplöshet innan men nu börjar jag få en mer "ingenting är roligt"-känsla i kroppen precis hela tiden. Liksom uppgiven. Deprimerad. Meningslös tillvaro. Typ. Självkänslan blir så där låg igen.
Inte blev det bättre av att jag drömde inatt att jag hade sökt jobb som inredare på H&M. Hade i princip fått löfte om att jobbet var mitt. Men sen fick en annan jobbet. Min sonhustrus mamma. Oj vad arg jag blev. Och ledsen. Vaknade helt upprörd. Hahahaha. För en dröm liksom. Och det finns nog inte ens en tjänst som heter inredare på H&M.
Har försökt tyda drömmen. Kanske att man inte ska ta ut segern i förskott. 🤣 Nä men seriöst så tror jag att det är min självkänsla som speglar sig i drömmen. Min oro över vem jag är nu? Vad jag klarar av? Vart kommer jag få jobb? (möte i mars om det ) Jag är stressad över hela mitt liv. Får aldrig lugn. Dyker upp saker hela tiden. Suck...
Jag vill tillbaka till livet/vardagen. Vill ha andra saker på schemat än läkarbesök, läkarsamtal, audionom, smärtenheten. Känner mig så ensam o värdelös när jag sitter här hemma o pratar med väggarna. Blir bara mer o mer skygg. Mindre och mindre som människa. Mindre vanliga Malin, mer sjuka Malin.
Det är ok att ha ont emellanåt. På nåt sätt lär man sig leva med det. Jag har börjar acceptera mina handikapp( dövhet på ena örat, bara ett balansorgan, sämre balans, kronisk hjärntrött, tinnitus ) jag försöker hela tiden lära mig leva med Meniérès. Men att tappa bort sig själv är inte lätt. Någon man varit hela sitt liv är liksom borta. Känslan av att inte veta vem man är...hemskt. Jag vet helt ärligt inte vad jag tycker om längre. Vad jag tycker är kul. Vilken färg jag tycker är finast. Vilken musik som är min favorit. Klart jag vet någonstans inom mig finns allt kvar. Men just nu är hela jag kaos. Förvirrad.
Jag behöver inte tillbaka till den gamla Malin men orkar inte vara nån ny Malin heller. Jag vill bara få vara. Hitta mig själv i det som är nu.
Jag säger ofta att jag inte orkar mer. Eller egentligen säger jag det aldrig till nån. Skriver det bara här. Men jag har en styrka att alltid orka lite till. Jag har ett driv. Jag är enormt envis. Men vad händer om mina superkrafter tar slut?
Om jag inte hade måsten, familj, barnbarn, läkarbesök att gå på, taktilmassage att åka på osv. Om jag inte behövde bry mig om nåt, ja då skulle jag bara vilja sova. Ligga kvar i sängen.
Wake me up when it’s all over...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar