Kände i förrgår när jag skulle springa att det var tungt och gjorde nästan ont i knäna.
Igår struntade jag i att springa och tänkte inte så mycket på det mer än att jag liksom är "tung" i kroppen.
Imorse när jag vaknade var fötterna svullna. Fick knappt på mig skorna när jag skulle gå o lämna Emma i skolan.
Och mina knän är som två ballonger. Går inte se konturerna på dom.
Känner mig svullen i hela kroppen. Även ansiktet.
Fattar inte vad som har hänt. Kan det vara all medicin jag äter?
Äter ju minst 20 tabletter av olika mediciner per dygn. 🙈
Jag har varit på gymmet en runda. Gick inte så bra att springa, tung i knäna, men jag körde en stund på crosstrainern och gjorde lite annat innan jag gav upp och gick hem och la mig på soffan. Där ligger jag nu.
Slötittar på tv. Har inte ork eller lust till nånting.
Idag hade jag verkligen behövt köra Mindfulness. Men har inte lust med det heller.
Idag är en deppig dag. Och det får helt enkelt vara så.
Jag känner mig ledsen. Trött på sjukdomen. Trött på att må som jag mår. Förbannat trött på suset i örat som snart kommer göra mig till ett psykfall.
Trött på att vara så galet trött. Igår gick jag och la mig samtidigt som Emma. Sovit ganska bra inatt. Sovit många timmar men är ändå trött.
Jag känner en oro i kroppen.
Läkaren sa att jag skulle opereras i vår. För mig är det typ nu..eller helst igår. Men våren är lång. Kanske inte blir förrän i april, tidigt i maj. Jag vet att jag kommer få en tid. Jag är bara stressad.
Jag vet att det bara är att gilla läget. Att försöka att inte tänka på det. Tiden för op kommer när den kommer.
Men det är så svårt. Skulle bli så mkt lugnare om jag bara visste NÄR det blir.
Eller kanske inte. Kommer förmodligen vara helt sönderstressad o ha panik när jag väl får tiden oxå hehe.
Jag vill bara att det ska vara över nu. Ligga här hemma, opererad och klar. Och känna energi för rehab och återhämtning.
Känna livet i mig igen.
För just nu känner jag mig mer död än levande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar