Jag har fått diagnosen Ménières.

Det är en sjukdom som har tagit över mitt liv.
Yrsel, kräkningar, dålig balans, ostadig, dropattacks, hörselförlust och tinnitus.
En diagnos som är svår att acceptera, en sjukdom smärtsam att hantera och ett handikapp jag måste lära mig att leva med.
Den här bloggen handlar om min vardag och mitt liv med Mr Ménières, Herr Kräk och Prins Tinnitus.

torsdag 24 augusti 2017

Chockad

I går lärde jag mig att jag aldrig mer ska "spela tuff" utan verkligen lyssna på mig själv. 

Kom till Linköping. In till läkaren. Tre stycken där inne som undersökte mig. 
Såg värre ut än dom hade tänkt. 
Det var inte "bara" en skruv som stack ut bakom örat utan titannätet/plattan. 
Jag fick gå ut i väntrummet igen. Dom skulle prata och planera. 
Hämtade av läkare igen. Mina alternativ. 
Antingen åka hem och få ny tid att komma tillbaka. Läggas in, sövas ner och opereras. 
Eller få lokalbedövning direkt och klippa bort den lilla biten som stack ut bakom örat. 
Valde det sistnämnda. Tänkte att då slipper jag åka tillbaka. 
Men jag borde lyssnat på min inre röst som fullkomligt skrek åt mig:
-Neeeej. Gör det inte. 

Fick lugnande. In i en operationssal. 
Bedövningssprutor , 3 st, AJ! 
Trycktes in i den hårda huden/benet bakom örat. Aj aj aj!

Sen började ingreppet. Var självklart bedövad precis där han skar och var och grejade men resten av huvudet bara bultade och värkte. 
Han hade svårt att klippa sönder biten  som stack ut. Han slet drog och bände. Jag skrek,grät och skrattade om vartannat. Sjuk situation. Läkaren försökte oxå skämta. Sa att det var att jobba som plåtslagare. 

Jag hamnade i nån chock. Fick frossa och skakade i hela kroppen. Mådde illa. 

Han sydde igen mig. Sa att han hade försökt lägga extra hud över plattan så det inte skulle bli likadant igen. Utan mer mjukt över typ. 

Efteråt fick jag nån ångestattack och tårarna sprutade. Fick knappt luft. 
Lugnande ner sig ganska snabbt men jag var helt slut. 
Somnade tidigt igår. Har legat hela förmiddagen. Gick precis upp. 
Sitter ute och försöket få lite energi. 


Jag är lite choklad än. Ångest över ingreppet. Bara jag tänker på det så börjar tårarna rinna. 
Känslan när han var inne i huvudet och slet och drog. Och det metalliska ljudet när han klippte. Hemskt. Obeskrivligt. 
Och smärtan...

Inte mkt sömn inatt. Vaknat varje gång jag råkat lägga mig på opererade sidan. 
Aj!

Tagit värktablett men det hjälper inte. Bultar svider och bränner. 

Nu ska jag vila några dagar och försöka återhämta mig. Måste äta antibiotika   Stygnen ramlar bort av sig själv. Skönt. 

Hoppas nu innerligt att det var just den biten han klippte bort som har ställt till det med infektion, smärta och nervtrassel för annars väntar operation. 
Och vet ni...jag orkar inte mer än detta så håll tummarna ❤️




Jag tryckte så hårt med naglarna in i min hand under ingreppet att jag fick märken 😱


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar