Jag har fått diagnosen Ménières.

Det är en sjukdom som har tagit över mitt liv.
Yrsel, kräkningar, dålig balans, ostadig, dropattacks, hörselförlust och tinnitus.
En diagnos som är svår att acceptera, en sjukdom smärtsam att hantera och ett handikapp jag måste lära mig att leva med.
Den här bloggen handlar om min vardag och mitt liv med Mr Ménières, Herr Kräk och Prins Tinnitus.

torsdag 24 augusti 2017

Kärlek

Att se kärleken mellan Emma och Malva är helt fantastisk. 
Dom älskar varandra så himla mycket
Tror alltid dom kommer ha ett speciellt och starkt band ❤️

Vi har haft Malva ett par timmar nu ikväll. Micke och Patric var på Trisskväll på Maxi och Tilda skulle jobba. 

Efter middagen gick vi till lekplatsen en stund. 


Sen låg Emma och Malva och läste. 
Blev alldeles varm i kroppen när jag hittade dom i vår säng. 
Tårögd. Så fina. ❤️



Att gänga med dom där två små trollen får mig att glömma allt jobbigt för en stund. 
Dom ger så mkt energi. Men dom tar faktiskt en hel del energi också. Haha. 
Är helt slut nu. Trots att jag nästan sovit hela dagen. 

Sov länge idag. Sen kom Patric och Malva förbi. Dom åt lunch här. Mysigt med sällskap. 
När dom hade gått kröp jag ner
 igen. 
Sov ända till Micke och Emma kom hem. Hon hade följt med en kompis hem efter skolan så Micke hämtade där efter jobbet. 

Trots mycket sömn idag är jag ändå trött. Det värker och jag blir lite lipig till och från. 
Är fortfarande rätt utmattad. Allt som hände  igår tog verkligen musten ur mig totalt. 

Idag fick jag mail av en tjej som precis fått veta att hon nog har Ménières. 
Vi skrev lite fram och tillbaka. Hon frågade. Jag berättade. 
Egentligen är jag inte den bästa att fråga när det kommer till Ménières. Jag avskyr sjukdomen. Har inget bra att säga. 
Men sen har ju jag råkat ut för den allra tuffaste graden av sjukdomen. Behöver inte vara så illa för alla. 
Och jag svarar gärna på frågor om nån vill veta. Jag kan ju ändå en hel del om sjukdomen. 
Hjälper gärna någon om jag kan. Men det gör lika ont i hjärtat varje gång någon skriver till mig och frågar om sjukdomen
Ledsen över att någon annan ska behöva lida. 
Önskar inte ens min värsta fiende att behöva gå igenom detta. 

När jag skriver om dessa åren jag haft sjukdomen...allt jag gått igenom. 
Herre Gud...fattar knappt själv att jag har orkar. Hur orkar jag? Vart får jag kraften ifrån? Hur mycket extra styrka har man egentligen för min har tagit slut flera gånger. 

Men nu känns det som kraften är slut...verkligen helt slut. Soppatorsk.  Motorn har skurit sig. 
Jag ligger på minus med allt. 
Känner mig utmattad. Deprimerad.
Jag åt medicin mot det förut men har slutat och vill ogärna börja igen. 

Hur får jag rätsida på allt igen?



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar