Oas

Jag har haft en väldigt soft dag. Bara hasat runt i pyjamas. När det var dags att hämta Emma i skolan kom jag på i sista sekund att jag kanske behövde byta kläder. 

Jag har vilat. Pärlat. Vilat. Pärlat. Rensat lite ute i trädgården. Det börjar bli höst och många blommor har vissnat. 

Jag tog fram två spann idag som stått undangömda vid garaget. Nåt svärmor lämnade kvar här. Och som jag nu, efter mer än 10 år i huset, insåg faktiskt är fina. 

Nu står dom på varsin sida av väggen. 

Vi har ganska vildvuxen trädgård. Men mysig. Lummig. Som en oas, sa mäklaren som var här häromdagen och värderade huset. 

Om vi ska sälja?  Ja kanske det...

Eller så ville vi bara veta vad huset är värt. 

Den som lever får se...

Idag har jag haft väldigt ont till och från. Pratade med en vän förut och grät en skvätt. 

Ni vet när känslorna bara svämmar över och det inte går att stoppa. Tårarna rann. 

Typiskt nog så var jag ute och gick när hon ringde. Så om ni såg mig gå och gråta och snörvla ensam ute längs vägen så var jag inte ensam. Jag hade sällskap i  lurarna. 

Det var faktiskt rätt skönt att få gråta lite. Och att få säga: Jag orkar inte!

För jag orkar snart inte mer. 

Gud vad jag är less på att höra mig själv säga det. 

För jag orkar ju. Hela tiden orkar jag lite till. 

Men näää ,fan, nu är jag riktigt trött på allt.

Vill bara ge upp. 

Ikväll har hakan varit bortdomnad. Och även läpparna. 

Sticker fortfarande lite i mina

 läppar. 

Vet inte om jag borde ringa. Kanske. 

På onsdag ska jag ta bort en särskild tejp över stygnen/såret. Då har det gått en vecka efter ingreppet. 

Kanske ringer då om det fortfarande sticker,bränner och blir bortdomnat i ansiktet. 

Vill liksom inte vara tjatig, gnällig 

och nojig. Likaväl som jag är trött på alla läkare, kanske dom är trötta på 

mig. 

Är inte läkarna jag är trött på...är sjukhusbesöken. 

Trött på Menieres. Trött på att leva med det. Trött på att vara sjuk.

Framför allt trött på att det aldrig går uppåt och framåt. Snarare lite neråt hela tiden. Och bakslag gång på gång.

Imorgon ska jag träffa min lillasyster på en fika. Och så ska jag på 

sjukgymnastik. 

Har sjukt dålig balans och kondition. Idag när jag gick hem efter att ha hämtat Emma från skolan var jag helt darrig och konstig. Hade en kasse med mig också för jag hade varit inne i affären. 

Orkade knappt bära den. Som tur var kom en mamma till ett av barnen i Emmas klass. Hon såg nog att jag såg rätt skakig ut så hon erbjöd sig att ta kassen. 

Tur det för jag hade inte klarat att gå hela vägen hem med den. Kände mig svimfärdig. 

Hur ska jag komma i form igen?