Inte så tuff som man kan tro

Jag har haft diagnosen Ménières i över 3 år nu. Haft ganska tuffa år. Mycket yrsel. Kräkningar. Droptattacks. Ramlat och slagit mig en hel del. Hjärnskakning. Brutna revben. Blåtiror. Blåmärken. Trasig trumhinna. Infektioner. Många läkarbesök.  Nätter på sjukhus. Behandlingar. Mediciner.  Operation i örat. Operation i huvudet. Smärta, oro stress och tårar. 

Nu ska jag till Linköping och ta bort en titanskruv som flyttat på sig inne i huvudet och sticker ut bakom örat. Ligger väldigt nära huden. På väg igenom. Gör förbannat ont hela tiden. Och min ansiktsnerv är uppretad. 

 

Det ska bli skönt att bli av med den,SÅKLART, men trots allt jag varit med om så är jag galet nervös över detta. Konstigt kanske men jag känner mig superstressad över att ta bort skruven.  

Är väldigt orolig. 

Nervöskissar. Känner mig skakig. Nästan svimfärdig. 

Jag tycker det ska bli underbart skönt att slippa den. 

Jag vet att det kommer gå bra och att allt kommer bli bättre. Jag vet. JAG VET!

Men jag är nervös ändå. 

På en del låter det som att det knappt är nåt att vara orolig över. Att jag typ bara ska skaka av mig det.

Vore skönare om man försökte förstå min oro.

Det är inget jag bara kan skaka av mig lätt. 

 Eh...hallå? 

Jag har gjort en operation i huvudet och en av skruvarna som var fäst i skallen har flyttat på sig??!!!

Vore väl konstigt om jag inte var orolig. Eller nervös. 

Tänker att den skruven hade väl en funktion?

Vad händer om man tar bort den?

Och infektionen jag har, är den på insidan också? Vad händer då om man öppnar upp, sprider sig bakterierna? Och kommer man även behöva ta bort den andra skruven och nätet?

Och hur blir ärret? Kommer det göra ont?

Många frågor. Jag får vänta på svar tills imorgon. Gaaah!

Får nog ta nåt lugnande. 

Jag har ofta "muren" uppe. Håller god min. Visar inte så mycket känslor. Tänker desto mer. Och skriver av mig här. 

Men jag gråter mer än ni kan ana. 

Och känner mig inte alltid så glad som det kanske ser ut. Är så trött på allt. Är så less på sjukhusbesök och mediciner. Avskyr smärta. Kan knappt hantera det   längre. 

Och jag hatar att vara sjuk!

Bakom den hårda muren går jag på väldigt tunn is. Nära att brista...

Jag har gått igenom mycket tänker många. Det här är väl ingenting. Snart är det över. 

Mmm. 

Men för mig är det här mycket. Jag var ju så inställd på att efter operationen skulle allt bli bra. 

Kanske är det just för att jag redan har gått igenom mycket som just det här blir jobbigast. Det har redan varit FÖR mycket. 

Jag är inte så tuff som man kan tro...