Tänker att det i vissa fall kan skada mer än det gör nytta?
Och hur kan det bli så att någon man har tyckt väldigt bra ,och som varit ens vän, helt plötsligt känns som en främmande människa.
Att det nästan knyter sig i magen när man träffar denne och man vill liksom inte umgås längre. Man har inget att prata om. Det känns bara stelt och krystat.
Hur förklarar man det när man inte själv vet varför det blev så?
Då känns ärlighet rätt överskattat. Svårt att vara ärlig när man inte vet vad som är
rätt eller fel. Om nåt ens är fel egentligen.
Kanske kan det vara så att jag har växt ifrån den personen? Kanske är det så att man glider ifrån varandra som vänner även när man är vuxen?
Kanske har jag upptäckt saker hos denne person som jag inte riktigt tycker tycker om?
Jag vet inte. Funderar bara på hur jag ska göra? Ska jag vara ärlig? Det kan ju såra. Ska jag inte säga nånting, bara fortsätta glida ifrån?
Ja det var dagen dilemma. Och jag tror inte jag kommer få nåt riktigt bra svar på det heller.
Jag hoppas det ändrar sig och att jag känner annorlunda snart och att allt blir som vanligt.
Har sovit bra men Prins Tinnitus försöker driva mig till vansinne. Suset är så högt så jag knappt hör något annat. Gaaah!
Och jäklar vad kallt det är idag. Brrrr. Håll er inne om ni inte måste gå ut.
Ha en bra dag ❤️
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar