Drabbad av olycka

Hemma. Fick åka hem efter lunch idag. Har sovit hela dagen. Fick nyss serverad min favoritmat, vegetarisk pasta. 

Har ätit och nu ska jag snart lägga mig igen. Det svåra är bara att jag knappt kommer i och ur sängen. Men men. Det får ta den tid det tar. 

I morse när jag skulle gå ut i dagrummet och äta frukost tog det 20 min att få på byxor och strumpor. 

Trodde faktiskt inte att jag skulle få åka hem idag. Inte efter den natten som var. Hade grymt ont igen. Och nålen i min arm lossnade. Började rinna blod på mig och i sängen. Massa strul med den och att sätta en ny. Jag fick ont i huvudet. Det bultade i örat. Jag grät. Hade panik. Hur jag än låg så gjorde det liksom ont överallt. 

Läkaren berättade idag att dom hade misstänkt lungkollaps men att det såg relativt bra ut på röntgen. Luftblåsorna ska fixa sig själva med hjälp av mig. Att jag blir rörlig och djupandas. Hm... ska göra mitt bästa. Blir förhoppningvis mer rörlig i dagarna. Är väl första dagarna/veckan när man brutit revben som är värst.

Blev så glad när läkaren sa att jag fick åka hem. Det är inget fel att vara på sjukhuset så. Man blir väl omhändertagen. Men hemma är ändå bäst. 

Sköterskan tog bort nålen. Och jag gjorde mig redo att hämtas. Då såg jag att min tröja var helt blodig och det var blod på golvet. WHAT???

Då blödde det rejält därifrån nålen hade suttit. Alltså. Jag har inget flyt alls. Men men. Ingen större fara. Fick lägga mig en stund bara medan dom fixade det. 

Väl hemma så la jag mig och sov  i nästan 5 timmar. Sen har jag bara legat och kollat på tv. Inte orkat göra något. 

Nu har jag ätit och ska snart gå och lägga mig igen. Vi måste ställa en stol brevid sängen som jag kan ta stöd av när jag ska i och ur sängen. 

En sjukgymnast var och pratade med mig idag och gav mig tips och trix. Sen fick jag en liten mojäng att blåsa i. Varannan timme när jag är vaken. Helst varje timme. Åtminstone så länge jag inte är så rörlig. Jag har inte fått blåsa i den innan eftersom man inte visste om lungan var punkterad. 

Läkaren sa att det gjorde lite ont i henne att inte kunna ge mig en annan smärtlindring än den jag fått. Men det är den enda som funkar eftersom jag kräks annars. Kräkas eller ha ont. Pest eller kolera. 

Så sa hon att det lilla hon sett av mig så verkar jag vara en envis tjej och att jag kommer vara pigg och stark fortare än jag kan tro. Och jag fick beröm för att jag har kämpat på så med att gå upp i dagrummet osv. Men hon sa också att jag hade faktiskt kunnat ringa mer på hjälp när jag skulle på toan , klä på mig mm 

Men det är så typisk mig. Inte vara till besvär. Alltid klara mig själv. Ibland blir jag så trött på mig själv. Som i morse. Kämpa så tårarna rinner för att få på kläderna istället för att be om hjälp som finns precis utanför dörren. Känns som att jag gillar att plåga mig själv. 

Tacksam över familj och vänner som hör av sig och erbjuder hjälp. Otroligt tacksam och glad över min lillasyster Lina som varit hos mig varje dag sedan jag kom in på sjukhuset. Suttit där brevid mig trots att jag inte orkat prata. Jag har kräkts. Gråtit. Skrikit av smärta. Hon har duschat mig. Kammat mitt hår. Klätt på mig. Tagit hand om mig. Fina Lina ❤️

Tacksam över att Micke styrt allt här hemma och med Emma. Både jobbat, haft med henne på jobbet, och hängt hos mig flera ggr varje dag. 

Han är fortfarande lite skärrad. Han säger att den paniken han såg i mina ögon och hur jag skrek och vred mig av smärta är svårt att släppa. Han är nog fortfarande lite chockad. Det kan jag förstå. Det är jag också. ❤️

Och lilla Emma. Blev inget roligt sportlov för henne. Vi hade bestämt så mycket roligt. Men som tur är klev min syster Amanda o Kim in idag och tog med henne på lite roligheter och övernattning. ❤️

Jag är inte så bra på att be om hjälp. Ber sällan om hjälp. Men nu behöver jag hjälp. Mest med att få mig att orka. Att orka tro på att allt bli bra. Att det vänder. För jag tror på riktigt att jag är drabbad av olycka. Nästa gång överlever jag nog inte...