Pms

Jag har pms. Ett par dagar innan mens blir livet alltid extra jobbig. Extra deppigt. Extra argt. Jag går från glad till tokarg innan omgivningen hinner blinka. Kan störa mig extremt mycket på en sak och göra det till ett värdsligt problem för att veckan efter inte lägga en tanke på det. 

Alla känslor i min kropp är lite extra av allt. Jag är känslig och gråter extra mycket. Över det mesta. Kan gråta över att kaffet rinner för sakta. Ja det är sant. 

Att nån ställt smöret på fel ställe i kylen så att jag måste leta efter det. Sen när mensen väl är över ställer jag det garanterat på samma ställe själv. Spela roll vad man ställer smöret liksom. 

Jag kan gråta över att det är rörigt i alla skåp och lådor. Och få paniiik över att det är stökigt här hemma. Trots att jag innan och efter pms är den som mest skapar kaos överallt. Är världsbäst på att snabbt städa undan saker tillfälligt. Gång på gång på gång, tills det är överfullt överallt. Det är därför jag rensar så ofta här hemma. Tex min garderob. Oj oj oj. Veckan innan mens åker kläderna ner från varenda galje och jag får psykbryt för att inget passar. Ett plagg som jag kände mig fin i dagarna innan är jag helt plötsligt gräsligt ful i och jag börjar fundera på om det ens är jag som köpt dom där kläderna. Vem hängde in dom i min garderob? Vem hånar mig? Va? Va? Va?

Jag går upp i vikt. 3 kg minst. Jag får vätska i kroppen. Och så är det kanske lite extra av det goda.  För jag blir extra hungrig och extra sugen på allt som är onyttigt. Extra av allt även på den fronten. 

Det gör ont nere i ryggen. Mina fötter och fingrar blir svullna. Mina bröst är ömma och känns som om dom ska explodera. Typ enda gången jag är nöjd med dom. Några dagar innan mens, ja då är dom banne mig som ungdomstiden innan två barn sög musten ur dom. 

Håret blir flottigt och bångstyrigt. Det dyker upp sjukt irriterande finnar på dom mest obekväma ställena. På skinkorna??? Eller mitt på näsan. Eller en stor härlig mogen en som lyser upp hela pannan. Då blir man precis så snygg som man känner sig också. Härligt. 

Hur medveten jag än är om min pms så glömmer jag ändå varje gång. Hur sjukt är inte det?

Varenda gång mensen kommer så blir allt bra nästan på en gång och jag får liksom en ”aha-upplevelse”. Jahaaaa mensen. Nu? Var det därför jag mådde som jag mådde?! Pheeeew. 

Det är inte lika illa varje gång. Ibland kan jag vara skonad med ”bara” ömma bröst , huvudvärk och lite svullen i kroppen. Då är det bra månader. För att få såna kraftiga humörsvängningar och tycka livet suger är inte alls kul. 

Jag  kämpar verkligen med detta. Jag försöker  lugna ner och få kontroll över pms-häxan. 

Jag vet att jag själv ansvarar för mina handlingar men ibland är det som att jag inte kan styra mig själv. Jag måste faktiskt ändå få skylla lite på pmsen. Eller?

Vilket skit. Pms. Och sen när mensen kommer ja då blöder jag inte lite. Åh nä. Så lätt ska det inte vara. Jag blöder inte ens lagom. Nä extra mycket av den biten också. Och extra stora Ob, som alltså ska kunna ta extra mycket blod, glider ändå ut. Fräscht.  

Och sen så har jag då mens i 5 dagar ungefär. Strax därpå är det ägglossning. Och vips så är det pms igen. Jo men så att eh...Ett par dagar i månaden man kan andas ut och vara sig själv iallafall. Underbart. Man får vara tacksam för det lilla. 

Så fantastiskt det är att vara kvinna. Och snart ska jag väl in i det härliga klimakteriet också.

 Hallelujah!

Vi kvinnor måste fanken vara skapta med extra tålamod och styrka. För inte skulle väl män klara av det här?Min man klarar ju inte ens av att se blod. Tänk er honom ha mens? Eller föda barn?

Men samtidigt, männen, vilka hjältar egentligen. Iallafall min som står ut med mig när jag inte är som jag borde. När jag är pmsig och lite extra av allt. 

Det kallar jag kärlek ❤️