Smärta

I helgen upplevde jag den värsta tänkbara smärtan.  Faktiskt det sjukaste jag varit med om. Smärtan var brutal. 

Det inträffade en olyckshändelse , jag har dålig balans och föll rakt in i en köksö. Kanten på den for in i mina revben och knäckte tre stycken. Nr 9,10 och 11 är helt av. 

Som sagt, den smärtan är obeskrivlig. Jag skrek mig hes. Kände hur det liksom var trasigt i kroppen. Hur det rörde sig inne i mig. Jag hade panik. Fick åka ambulans in till sjukhuset. Akuten. Röntgen. Började kräkas. Lades in på kirurgen. Har fortsatt kräkas tills idag. Har inte fått behålla nånting. Har legat med dropp hela tiden. Har mest legat helt stilla på rygg.  

 Dom har fått greja fram å tillbaka med att få till en bra smärtlindring eftersom jag är känslig och kräks av morfin och tydligen preparat som är likvärdiga oxå. Kan säga att kräkas med trasiga revben är ingen skön känsla. 

Men idag hjälpte min syrra mig att duscha. Då fick jag mer energi. Vi gick en runda till fikarummet och tog en kaffe. Micke kom med smörgåstårta och jag fick i mig lite av den. 

Illamåendet känns bättre. Jag känner mig piggare. Men aj vad ont jag har. Särskilt när jag rört på mig extra mycket idag. 

Jag har lågt blodtryck och feber till och från. Dock ingen feber idag. Var även och röntgade mig idag igen då jag har fått små luftblåsor i lungan. En läkare var nyss här och sa att dom inte gör något åt det. Att dom är små och inte utgör nån fara. Men att det nu är ännu viktigare att jag djupandas och kommer igång och blir mer rörlig. 

Inte helt lätt att djupandas bara med tre trasiga revben. Inte helt lätt att vara rörlig heller. Känner ju att det är svårt att hålla uppe den sidan dom är av på. 

Och jag kan fortfarande känna hur dom, revbenen, liksom rör sig inne i kroppen. Sjuk känsla. 

Och så nackdelen med att ligga så här mycket. Mitt huvud. Känner mig helt stel och nästan lite svullen . Men fördelen är att jag här blir fullproppad med smärtlindring så det gör inte superont. Och revbenen tar över all annan smärta. Går inte tänka på nåt annat. 

Och då säger läkaren att jag kan räkna med smärta i upp till 6v. Och upp till två månader innan det är helt läkt. Och man kan tydligen ha känningar lång tid efter. 

Hm...vad kul. 

Jag har inget flyt alls. Någon vill mig illa. Jag tycker att jag redan har lidit tillräckligt. Dessutom har jag en operation som väntar. 

Gjorde ju magnetröntgen på dan i lördags. Dom i Linköping har nog kollat den nu. Och kommer boka in operation.

På riktigt. Hur mkt ska jag orka? Mina krafter är snart helt slut. Jag har gått på reservkrafter länge nu. Men det är snart slut på dom oxå. Man kan inte ha hur mkt ork och kraft som helst. 

Och hur mkt smärta kan kroppen klara av?

Som jag har gråtit dessa dagar. Gråtit. Skrikigt ut smärtan. Haft panik. Ångestattacker. Fått ha någon som suttit hos mig som fått hjälpa mig att andas. 

Det här var liksom bara droppen. Jag bröt ihop. Kroppen bröt ihop. 

Det här som skulle bli ett bra år. Men än så länge visar sig inte 2018 från sin bästa sida. 

Men inte ge upp än. Jag håller ut. Lite till håller jag ut. Snart måste det vända. 

Jag klippte mig i lördags och är nöjd med min nya frisyr. Alltid nåt. 

Före:

Efter:

Nu måste jag verkligen försöka hitta små ljuspunkter varje dag. Jag var långt ner innan, nära att nudda marken. Nu ligger jag helt platt. Och nu har jag bokstavligen svårt att ta mig upp. 

Allvarligt. Vad är det som händer mig? Varför just jag? Varför?