Startade dagen med en lång förmiddag på sjukhuset. Först ortopeden. Sen röntgen. Sen ortopeden igen. Man såg på Emmas röntgenbilder att det ena benen i armen låg fint men det andra hade som en buckla/böj så dom var tvugna att prata ihop sig om dom skulle operera eller inte. Så vi fick sitta där och vänta. Jobbig väntan. Mest för Emma som självklart inte vill operera.
Till slut kom dom fram till att dom hoppas att det rätar ut sig/läker ihop av sig själv. Men dom vill ändå kolla nästa vecka igen. Så ortopeden och röntgen nästa vecka igen.
Nu kan vi andas ut en vecka till iaf och jag hoppas innerligt att Emma slipper operation. Gör ont i mamma hjärtat. Som jag skrev igår, det gör ont att man inte kan skydda dom så mycket som man skulle vilja.
Lycklig över att hon iaf just nu slipper op. Och förhoppningsvis sen med. Min modiga lilla tjej. Klagar ingenting när dom stökar och bökar med hennes onda arm. Svarar själv på alla frågor när läkaren pratar med henne. Gick själv in på röntgen. Säger sitt personnummer själv. Mitt lilla troll. Hon känns så stor ibland fast att hon fortfarande är så liten.
Hon får beröm på sjukhuset att hon kan säga hela sitt personnummer själv. Är det ovanligt eller? Kan man inte det när man är 9 år? Emma har ju kunnat det i säkert två år nu.
Nu är jag på gymmet. Går på bandet lite. Håller mig hemifrån. Jobbigt att vara hemma när hantverkarna är där.
Kan inte påstå att jag känner något lyckorus över att vara här. Men men. Nu är jag här så nu är det bara att köra på.
Hej och hå , kämpa på
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar