Torgskräck

Jag vill verkligen bara sova. Vad är det som händer med mig? Hela tiden längtar jag efter att gå och lägga mig. Igår ville jag lägga mig vid 19. En lördag liksom. Höll mig dock vaken ett par timmar till, mest bara för att vara social. Men hade, utan problem, kunna lagt mig kl 19 annars. 

Nyss tvingade jag mig upp för att det ropades att frukosten var klar. Annars hade jag gärna legat ett par timmar till. 

Har tänkt att det är en ond cirkel. Att jag mest bara ligger här hemma och får liksom ingen luft eller energi och då blir jag tröttare av det. 

Men igår var jag ute och gick två gånger. Inte långa rundor men ändå ute i friska luften. Patric o Malva var här på en fika. Vi var på kalas för Meja. Rensade lite här hemma i hallen. Kommer hantverkare imorgon som ska fixa lite saker. Bla vårt tak. Vi har nåt vävtak som släppt i hallen. Är buckligt och bubbligt. 

Så igår höll jag ändå igång lite. Gjorde saker. Träffade folk. Fick frisk luft. Men då blir jag ju typ ännu tröttare. 

Tänkte förut om jag inte hade några måsten. Inte behövde gå upp o ta emot Emma när hon kommer från skolan. Inte laga mat osv. Då hade jag nog utan problem kunnat ligga och sova hela dagarna. Hade inte behövt äta heller. 

Svårt att förklara hur galet trött jag är. Jag gäspar jämt. Är seg. Slö. Ofokuserad. Orkar knappt prata. Känns som att hela kroppen är trött oxå. Att även hjärnan är trött. Att signalerna går i slowmotion. Att kropp och knopp inte riktigt synkar just nu. 

Men hur fanken ska jag göra för att bli piggare?

Försöker att inte ta så mycket medicin men då gör det så rysligt ont så då står jag inte ut. 

Nästa vecka ska jag tvinga mig att gå upp när klockan ringer på morgonen. Gå upp och äta frukost med Micke o Emma. Ska försöka hålla mig uppe och göra lite mer. Ut och få frisk luft. Hoppa ur myskläderna och vara lite mer aktiv. Har lite inbokat nästa vecka så då har jag ändå lite att göra. 

Och livet blir ju lite mer meningsfullt om det händer något. Än att jag bara ligger här hemma ensam, ofixad med myskläder och gäspar mig igenom dagarna. Deppigt värre. 

Men ändå kvarstår frågan, varför har jag blivit så extremt trött?Deprimerad? Sjukdomen? Hjärntrött? Medicinerna? Förmodligen en blandning av allt.  

I veckan hoppas jag på att få en tid för röntgen. Läste i min journal, då står det att op är planerad tidig vår. Vad är tidig vår? 

Jag vill bara göra det nu. Opereras alltså. Få det gjort. Slippa smärta. Kunna blicka framåt igen. Få ny energi. Ett liv. En vanlig vardag. Jobb, ett schema, fritid, planera saker. Ja ni fattar. Jag känner mig otillräcklig, ensam och utanför. 

Jag inser att det kan bli svårt att gå tillbaka till det jag gjorde. Bör inte jobba natt. Inte jobba ensam. Får inte lyfta tungt. Jag är ljudkänslig. Både pga av att jag är döv på ena örat men också tinnitusen. Hjärntrött. Bör inte utsättas för stress. Hm...Kanske inte kan jobba i Kommunen? Iallafall inte inom nåt som har med vården att göra? Jag vet inte alls. Och det skrämmer mig lite. 

Men jag får prova mig fram helt enkelt. Jag längtar efter att ha en vanligt liv igen iallafall. Nu känns det ganska meningslöst. Varje dag jag vaknar längtar jag bara efter att det ska bli kväll så jag får lägga mig och sova igen. Kul. 

Jag ville ju egentligen hitta på saker. Tristessen och rastlösheten kryper ofta i min kropp.  Vill träffa folk. Men jag vet att jag alltid blir ”straffad” och blir extra trött efter att jag gjort nåt. Så inte så konstigt att jag drar mig för att göra saker. Blir ju lite rädd för vad jag kommer få betala. Blir jag liggandes en dag? Eller är det en hel vecka? Är det värt det? Det är ständiga frågan för mig. 

Fast jag vill göra saker. Så ta gärna med mig på nåt skoj.  Eller bjud hem mig på en rejäl fest. Eller ses på bara en lunch eller fika. Jag behöver träffa folk innan jag blir helt folkskygg. 

Min riktiga farfar led av något som kallas ”torgskräck”. Han var deprimerad. Och han valde att ta livet av sig. Skrämmande. Läskigt. Sorgligt. 

Nu ska jag rycka upp mig. Borsta tänderna och kamma håret. Och åtminstone försöka vara vaken några timmar till. 

Älskade Emmis kommer snart hem. Hon har sovit hos en kompis. I veckan ska vi på ny röntgen med hennes arm. Min älskare lilla kämpe. Hon är tuffare än man kan tro.  

Min fina son o barnbarn kommer oxå hit en runda idag. Jag fick tvätta Malvas overall igår. Patric var på Skälby med henne när hon slog sig och fick näsblod deluxe. Hela hon var full av blod. Och då menar jag FULL av blod. Hela ansiktet. Håret. Hela overallen , vantar, mössa och in på tröjan under. 

Hon luktade blod, typ järn, långt efter trots att jag hade tvättat och torkat av henne. Otroligt att min son inte svimmade. Han klarar ju inte att se blod. Jag var inte med när det hände ändå blev jag alldeles skakig bara av att se henne när dom kom. Men som tur är verkade hon själv ganska obrydd. Sa ”Aj aj huuuvet” men var lika pigg och glad som vanlig. 

Nähe...lunch snart. Och här sitter jag i pyjamas och har inte plockat bort frukosten än. Skärpning Malla. Skärpning. Inte deppa bara peppa. 

Ha en riktigt härlig söndag. Njut. Imorgon är det måndag igen. Mooohaaaa!