Jag har fått diagnosen Ménières.

Det är en sjukdom som har tagit över mitt liv.
Yrsel, kräkningar, dålig balans, ostadig, dropattacks, hörselförlust och tinnitus.
En diagnos som är svår att acceptera, en sjukdom smärtsam att hantera och ett handikapp jag måste lära mig att leva med.
Den här bloggen handlar om min vardag och mitt liv med Mr Ménières, Herr Kräk och Prins Tinnitus.

tisdag 6 mars 2018

Medmänsklighet

Ikväll blev jag kontaktad av dom som har/driver Kalmarhjälpen. Dom undrade om jag ville bli representant. Vi skulle ses på en kaffe när jag blev piggare så skulle dom berätta mer. Lät intressant. Har ju precis hört av mig till Stadsmissionen och sagt att jag vill bli volontär.  Men tänkte att jag oxå skulle lyssna på vad Kalmarhjälpen har att säga. Självklart hjälper jag till om jag kan. 

Tycker det dom gör är väldigt fint. Dom lägger ner mycket tid och har ett stort engagemang i att hjälpa andra. Fint. Medmänsklighet. 

Jag tror att om alla visade mer medmänsklighet skulle världen bli en bättre plats. 

Sverige är ett bra och rikt  land. Men alla har det inte bra av olika anledningar. Barn växer upp med fattigdom och utanförskap. Kanske inte kan ha nån fritidsaktivitet för att familjen  inte har råd. Kan inte få paket när dom fyller år. Måste ha för små skor på gympan. Kanske inte kan få en vinterjacka när det är kallt ute. Sjuka som vägras ersättning från försäkringskassan. Gamla, ensamma människor,som knappt har mat på bordet. Som vänder på varenda krona. Människor utan tak över huvudet. Ingen trygghet. Någon som gått fel väg en gång men som nu behöver hjälp att gå rätt. 

Jag har inga miljoner på kontot, är sjukskriven och det vet alla att man inte blir rik på, men jag skänker alltid om det behövs. Om så bara en liten summa. Jag gav Kalmarhjälpen nyligen. Och häromdagen stadsmissionen. Jag är världsförälder och ger varje månad. Jag skänker ofta en slant till Giving People. 

Jag funderar starkt på att höra av mig angående stödperson/kontaktfamilj igen. Jag är utredd och klar och jag har varit det innan. Slutade med det när vi fick Emma. 

Så fort jag mår bra känner jag att jag vill börja med det igen. Jag vill gärna hjälpa andra. Finnas för andra så mycket det går och jag kan. 

Jag tror på Karma. Kanske kommer det en dag när jag behöver hjälp på något vis. 

På tal om Karma så måste jag kanske gjort nåt eller någon riktigt jäkla illa eftersom jag straffas rätt rejält nu. Men jag tycker i så fall att jag borde ha straffats klart snart. Jag har lidit länge nog nu. Så snälla, dra ut dom där nålarna i vodoo-dockan nu. Annars finns det snart en Malin mindre i världen. It kills me. 





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar