Jag har fått diagnosen Ménières.

Det är en sjukdom som har tagit över mitt liv.
Yrsel, kräkningar, dålig balans, ostadig, dropattacks, hörselförlust och tinnitus.
En diagnos som är svår att acceptera, en sjukdom smärtsam att hantera och ett handikapp jag måste lära mig att leva med.
Den här bloggen handlar om min vardag och mitt liv med Mr Ménières, Herr Kräk och Prins Tinnitus.

måndag 26 mars 2018

Orolig

Alltså min mage...den mår sådär just nu. Får grymma magknip emellanåt och den känns liksom alltmänt orolig. Nervösmage skulle jag tro. 

Så stressad över operationen på torsdag. Vet att dom självklart kan sin grej. Inte det jag är orolig för egentligen. Klart jag kan bli lite svettig när jag tänker på hur dom kanske måste bända bort plattan. Hur ofta tar dom bort titanplattor i huvudet på folk? Är det ett vanligt ingrepp? 

Jag är mest rädd över att vakna upp på uppvaket och må lika dåligt som förra gången. Att ha galet ont och kräkas. Vill inte ligga helt utslagen i flera dagar. Får hög puls och tryck över bröstet bara jag tänker på det. Ångest. 

Jag har sovit riktigt dåligt inatt. Haft svårt att fokusera hela dagen. Svårt att hänga med i samtal. Mina tankar varandrar hela tiden iväg till op. Känner mig lite låg. Nära till lipen. Och nu har mitt hår äntligen växt ut och så ska dom raka bort det igen. Tredje gången på ett år. Tröttsamt. Men förhoppningsvis sista. 

Antar att det ändå är helt normalt att känna sig orolig och rädd. Är ju liksom ett ingrepp i mitt huvud som ska göras. Vore ju mer konstigt om jag struntade i vilket  och var helt brylös. 

Lilla Malva var här idag och såg till att jag inte hann tänka så mycket. Fullt ös på den lilla tjejen. Vi lekte med dockhus. Läste. Målade med vattenfärger. Gjorde lite påskpyssel. 



I em kom svärmor förbi på våffelfest. 


Nu ikväll gick jag ut på en pw. Det snöade och var verkligen svinkallt. Galet. Igår var det ju vårkänsla. Idag vinter igen. Det svänger snabbt. 

Skönt att komma in och värma sig med en kopp te och massa tända ljus. 


Har haft en mysig kväll med Emma. Tror hon oxå är lite orolig. Hon vill vara nära och är väldigt "pratig". Nästan överspelt. Förmodligen nervös. 

Jag vet att jag kanske är löjlig. Men jag är så jävla rädd att nåt händer så jag aldrig mer får träffa henne igen. Mina barn. Mitt barnbarn. Min familj.  Det gör så ont i mitt hjärta. 

Klart inget händer. Dom kan ju det dom gör. Jag kommer vakna och allt är ok. Sen börjar vägen mot mitt nya liv. 🙏🏻

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar