Betongbarn

Ingen bra natt. Hemsk. Orkar knappr skriva om den. Var redo att ge upp inatt. Smärtan var brutal. Extra medicin sen somnade jag iaf. Dock helt slut i morse. Vaknade inte när Micke o Emma gick upp och åkte. Hörde dom inte ens. Hur fanken ska jag ta mig upp imorgon när jag är ensam hemma med Emma??!!

Hur som helst så startade denna dagen bättre än jag ens hade vågat hoppas på. Min vän Lotta ringde. Skratt och babbel i en timma. Och fantastiska planer framöver. Viva la Spania. Eller kanske España. 

Känner mig på mycket bättre humör. Skönt. Nu sitter jag i solen och dricker kaffe. Lovely. Ska snart ge mig iväg och ta nya blodprover samt blodtryck som envisas med att vara rejält lågt. 

I em ska jag greja i trädgården lite. Ta bort gamla vissna blommor och fixa lite. Vill göra så mycket men får ju inte lyfta tungt så jag får börja med dom enkla sakerna. 

I helgen ska vi köpa blomjord och så tänkte jag plantera lite. Har köpt en vattenkanna till Malva oxå så ska hon få vara med att sköta det lite. Det är väl sånt man gör hos en farmor. Är i trädgården. Planterar. Drar smultron på ett strå. 

Jag är egentligen ingen trädgårdsmänniska. Kreativ är jag och gillar att göra fint men dom gröna fingrarna lyser med sin frånvaro 

Jag är nog mera en stadstjej. Och helst av allt vill jag bo i lägenhet. Slippa trädgårdsarbetet och bara kunna sitta på en balkong och njuta av kaffet. Vill jag ha grönområde får jag väl gå ut i skogen eller nåt haha

Visst...den här tiden ,och några månader framöver, när man bara kan öppna altandörren och så är man ute i trädgården. Emma som älskar att hoppa studsmatta, Malva som tycker det är kul att gunga och leka i lekstugan. Man kan sola helt i fred. Knappt ingen insyn i trädgården. Den stora härliga inglasade altanen. Jo...visst. DÅ är det ju rätt nice med hus. 

Men jag är ändå mer en lägenhetjej. Kanske blir så när man är uppväxt i det. Betongbarn från Norrliden. Jisses. 

Idag hörde även en nyfunnen vän av sig och frågade om vi skulle ses på en fika/lunch någon dag. Blev så himla glad. Härligt det där att man i vuxen ålder kan träffa nya vänner. Att man träffar någon man direkt känner att man klickar med. 

Ska försöka behålla denna härliga känslan i kroppen hela dagen. Ska försöka tänka bort smärtan och istället känna tacksamhet över livet. 

Nu låter jag kanske religös igen. Men allvarligt. Hur många av oss är egentligen tacksamma över det vi har? Över livet? Varför strävar vi väldigt ofta över mer? Varför jagar vi hela tiden förändringar och lycka? Varför jämför vi oss väldigt ofta med andra? Medan du är avundsjuk på någon annan kanske någon annan är avundsjuk på just DIG. Bara en tanke.