Smärtenheten

Vaknade rätt pigg trots en bedrövlig natt. Vad händer? Pallar inte att vakna varje natt. Omöjligt att somna om. Varenda natt när medicinen går ur kroppen så vaknar jag. Och så vänder jag o vrider innan jag tillslut somnar av ren utmattning. 

I dag blev jag bjuden på frukost hos min favvofamilj. Malva var på ett otroligt härligt och roligt humör. Mycket skratt och gos. 

När jag kom hem vilade jag en stund. Har plockat lite på inglasade altanen. Har varit kaos där ute. Mer ett förråd än en altan. Men nu har jag försökt börja fixa till det lite. Långt ifrån klart men har iaf gjort en mysig liten kaffe och läs-hörna. Min hörna. 

Idag fick jag brev från smärtenheten/kliniken i Västervik. En jäkla massa papper jag skulle fylla i med frågor och så angående min smärta och mitt mående. Både fysiskt och psykiskt. Det är inför första resan dit. Har inte fått någon dag och tid ännu men det gick ändå snabbt att höra av dom. Är ju två veckor sedan min läkare i Linköping skickade in remissen. 

Skönt. Känner verkligen att jag kan behöva hjälp med det här. Inser att smärtan i huden/huvudet inte lär försvinna bara för att plattan är borta. Inte än på ett tag iaf. 

Och jag kanske behöver hjälp med mitt mående överlag. På smärtenheten är det en team som tar hand om en. Dom utreder och behandlar långvarig smärta. Det är specialistläkare, sköterskor, kurator, psykolog, sjukgymnast, fysioterapeut m fl.

Dom gör en utredning ang smärtan, var den sitter, problemet osv. Undersökningar. Röntgen. Neuroundersökningar. Planerar behandlingar, mediciner, rehab mm. Min läkare pratade något om några injektioner i ärret. Fattade inte riktigt. Får väl se vad som händer när jag väl är där. Om jag har förstått rätt bor man där ett par dagar vid några olika tillfällen. 

Det blir nog bra. Skönt att jag får hjälp. Det är jag väldigt tacksam över. Så här kan jag inte leva. 

Nu ikväll när vi satt och kollade tv med Emma, Sveriges yngsta mästerkock, gjorde det så ont i huvudet/bakom örat så jag ville skrika rakt ut. Tårarna brände bakom ögonlocken. Jag bet ihop och blinkade bort. Ville inte att Emma skulle se mig ledsen. 

Ja jag vet att man ska vara ärlig emot barnen. Att dom förstår mer än man tror osv osv osv. Jag kände bara inte för det ikväll. Ville inte att sjuka Malin skulle stjäla uppmärksamheten. 

Hur som helst bet jag ihop och spände mig så mycket så nu kan jag knappt öppna munnen. Gör ont i käkarna. Får försöka göra nån avslappningsövning innan somnar. Typ nu. För snart somnar jag ...