Inatt har jag knappt kunnat sova. Men sov desto längre i morse. Har precis ätit frukost. Mår inte så bra. Har ont. Men det är ju inte så konstigt, nyopererad, jag vet. Lite orolig över mungipan som hänger. Syns kanske inte lika väl längre men känns. Men det blir säkert oxå bra när svullnaden lägger sig. Det som är mest jobbigt är den här tunga känslan jag har i kroppen. Känner mig liksom låg. Ledsen. Deprimerad.
Men det kanske blir så när man har opererats. Är ju tre gånger på mindre än ett år nu. Det är ju en stor stress för kroppen att man ska opereras. Tiden innan operation är ju jobbig. När blir det? Hur blir det? Tiden efter är jobbig. Smärtan. Oro. Frustration. Och jag har ju eg varit emellan operationer ett år nu. Opererad, ont, kaos, blev inte bra, testar nya mediciner och behandlingar, väntan på ny operation...nytt ingrepp, blev ännu sämre, mer smärta, väntan på ny operation, oro, stress, operation-inställd, väntan igen...operation avklarad.
Inte konstigt om psyket ballar ur.
Fullproppad med mediciner både innan och efter för att man inte ska känna eller tänka. Kroppen blir liksom ur balans. Jag är där men inte här. Och här men inte där. Så svårt att förklara men alltså det känns som att jag bara är. Kroppen är där den ska, jag pratar och jag ler men jag är inte med. Hajar ni? Närvarande men ändå frånvarande. Så märklig känsla. Känns knappt som att jag har kontroll över min kropp.
Att gå igenom en operation är både omvälvande och ansträngande. Jag känner mig utmattad. Joo jag vet att jag är opererad och inte är vid god fysik just nu. Det behöver ni inte berätta. Så dum är jag inte. Jag fattar. Jag menar mer att jag känner mig mentalt utmattad. Luften har gått ur mig. Jag känner mig likgiltig.
Det skrämmer mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar