Jag har sovit rätt dåligt inatt. Bandaget som tryckt runt huvudet. Bultat och värkt i såret. Det svider och bränner. Men...jag mår ändå rätt bra. Så förbannat skönt att inte behöva må illa. Vågar liksom knappt tro på det. Att jag mår ok.
Men...det får ju aldrig vara riktigt bra. Men det är jag van vid nu. Dessutom är det fredagen den 13 så vore väl konstigt om allt skulle gå bra idag. Min läkare kom i morse och sa att ser proverna bra ut så får jag åka hem till Kalmar och läggas in där. Ev åka hem direkt och så bara vara inskriven i Kalmar och åka upp på kontroller men sova hemma. Men som sagt, proverna ska se bra ut i så fall. Och så ska dom kolla såret/huvudet lite. Dom är nämligen oroliga för att jag är lite sne/svullen i ansiktet.
Som sagt...kan ju inte bara vara bra. Måste alltid vara nåt skit.
Kan bero på att dom grejat med nerver och att det är svullet efter op. Dom fick greja en del innan dom fick bort titanplattan. Men nu är den borta iaf. Dom har fixat nerver och gett dom mer utrymme. Det var tydligen väldigt trångt. Såret ser bra ut. Det är sytt 12 stygn inifrån. Och sen såna stripes utanpå.
Jag får inte blöta ärret/såret på 14 dagar. Även strikt vila i 14 dagar. Inga tunga lyft på 8 v. Och ta det lugnt med fysisk ansträngning. Ska tillbaka hit på kontroll för att kolla hur det gått med ansiktsnerv/förlamningen osv.
Efter 8 v ska jag sakta ta mig tillbaka till livet igen. Ska verkligen försöka att inte skynda på. Utan det får ta den tid det tar.
Även fått remiss till Västerviks smärtcenter, eller vad det hette. Där ska jag få hjälp med smärtan. Har redan fått några plåster jag ska sätta på huden. Får ha det på 12 timmar per dag. ( dock inte förrän såret läkt ordentligt )
Jag har fått mediciner utskrivet som jag bör ta kontinuerligt för att "mota Olle vid grind"/slippa för stor smärta.
Jag kommer ha ont en lång tid. Och det kanske tar ett tag innan min hjärna har återhämtat sig. Jag behöver ta det lugnt. Ingen stress och press. Vila ofta och mycket. Många ingrepp på ett år. Och en titanplatta som ställt till det rejält. Jag måste lyssna på min kropp helt enkelt.
Jag har mått dåligt så länge nu. Det sista året har verkligen varit mörkt. Men som en vän sa när vi pratade idag:
-Du klarade det. Du hoppade inte!
Har verkligen tänkt ge upp flera gånger. Har känt att allt går emot mig. Att ha det sjukt jobbigt innan med Menieres, döv på ena örat, balansen, smärtan, ansiktsförlamning , tinnitus och sen bryta en jäkla massa revben på det. Inte konstigt att man bara hade lust att ge upp. Att Ölandsbron kändes som enda utvägen vissa dagar. Det är hemskt att säga så. Men det har verkligen känts hopplöst. Jag har liksom inte orkat. Har bara velat få känna lugn, harmoni och må bra. Och vissa dagar har det varit så mörkt att jag aldrig vågat tro på att det någonsin kommer att bli bra.
Jag är inte hel riktigt än. Nyopererad, revben som fortfarande gör ont, olidlig tinnitus, som tyvärr ibland även kommer på andra örat. Även fått lite nedsatt hörsel på det örat.( tänk om jag blir helt döv??? Gaaah! )
Det har varit en jobbig tid så min själ mår inte riktigt bra än. Men...jag kommer läka. Jag klarar detta. Jag behöver bara vara stark lite ,lite till.
För första gången på länge så känner jag hopp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar