Mörkt moln

Solen skiner. Verkar bli en varm dag. Men ändå känns det mörkt. Den glädjen jag kände i kroppen igår är borta. Känns som att jag aldrig får vara glad. Iaf inte särskilt länge. 

Min mormor är dålig igen. Fick en hjärtinfarkt och ligger nu på IVA. Det allra kritiska läget är mer stabilt men det är ändå inte bra. Det är mer illa än bra. Och jag har en känsla av att det inte går vägen. Tyvärr. Mormor är 89 år. Hon har överlevt cancer i magen. Haft en hjärtinfarkt tidigare. Låg på sjukhuset nu nyligen då man hittade en propp som hade vandrat. Dom opererade henne. Nu var hon hemma och mådde bra. Hon ringde själv efter min mamma och moster sent igår. Och dom ringde ambulans. Så mormor kom till IVA inatt. Jag tror, att om mormor hade varit som många andra gamla och lagt sig tidigt, så hade hon somnat in inatt. Och inte märkt av infarkten. Men mormor är en krutgumma och är uppe länge på kvällarna. Och därför hann hon få hjälp. 

Det känns som ett mörkt moln som hänger över mig, trots blå himmel och sol ute. Jag har ingen bra känsla i kroppen. 

Jag känner mig orolig och ledsen. Tårarna droppar ner på bordet när jag sitter och skriver nu. 

Det är bara för mycket ibland. Känns som att jag inte riktigt  återhämtat mig efter pappas begravning och nu känns det som att det är en ny som väntar.  Lilla mormor. 

Vi pratade om det nu vid frukosten. Mormor är gammal. Det är livets gång. Man lever inte i all evighet. Men det gör ändå ont. Det är ledsamt. 

När min riktiga farmor låg inför döden satt jag hos henne. Vände kudden. Strök handen över hennes mjuka, lena, hår. Baddade pannan. Fuktade läpparna. Ringde på sköterskan när hon verkade ha extra ont. 

Jag var gravid med Emma då. Det var mitt i sommaren. Jag hade svårt att sitta på den hårda pinnstolen brevid hennes säng. Men det var fint att få sitta där hos henne. Jag höll hennes hand. Vet inte om hon kände att jag var där. På kvällen kom min riktiga pappa och löste av mig. Hon somnade in några timmar senare med honom vid sin sida. Känns bra att hon hade någon hos sig. 

Så sorgligt för dom som måste dö ensamma. Som min riktiga pappa sen gjorde. Det hugger i mitt hjärta bara att tänka på det. 

Hur som helst så mormor kommer inte vara ensam. Hon har sina barn där.  Och om hon somnar in nu så hoppas jag hon gör det fridsamt och stilla, utan smärta. 

Varför är det så oroligt runt mig hela tiden?Och så mycket som händer?Så mycket tråkigt. Visst, klart det händer roliga saker också men ändå rätt mycket jobbigt. Det är aldrig riktigt lugnt. 

Menar inte bara att det händer mig saker. Det händer dom runt mig oxå. Senast var det Emma. Jag vet, barn skadar sig, inget konstigt med det. Men det skapar ändå oro hos mig. Känns som att sjukhus är mitt andra hem. 

Jag vill ha lugn. Jag vill ha harmoni. Det verkar  som att jag är dömd till olycka och elände. Hur får jag bort det där stora svarta molnet som hänger över mig? När ska det vända för mig?

Jag ska opereras på torsdag. Känner mig rädd. Har verkligen svårt att tro, vågar inte hoppas , på att det kommer gå bra. Tyvärr. 

Som sagt, jag har ingen bra känsla i kroppen. Idag känns det mörkt.