Det här med att Everyone is fighting a battle you know nothing about, det är ju precis så det är. Vi vet egentligen ingenting om alla vi möter. Vad dom tänker eller känner. Bara om dom berättar.
Jag tänker att många nog tycker jag är konstigt när dom ser mig på stan. Jag tittar ofta bara ner eller rakt fram. Dels för att jag drar mig undan , orkar kanske inte stanna och prata. Rädd att få frågan: Hur mår du? Den frågan är jag livrädd för. Vet aldrig vad jag ska svara. Rädd att börja gråta. Kanske har jag bara ork för att uträtta just dom sakerna jag ska göra så jag lägger all fokus på det. Eller så har jag så ont så jag ser och hör inget annat. Ibland dunkar det och värker i varenda steg jag tar. Eller tinnitus som håller på att göra mig tokig. Är yr och rädd att kräkas om jag stannar. Kanske har jag hög puls och tryck över bröstet och vill bara ta mig från punkt A till B. Svårt att se och höra omvärlden då.
Det jag menar är att det syns kanske inte alltid utanpå hur det känns inuti.
Ibland tänker jag att tänk om hon eller han har haft ett lika helvetes år som mig, då är det ju beundransvärt att hen ens orkar stå på benen. Att hen inte brutit ihop för längesen.
Ibland tror jag att jag inte har rätt att gnälla eller klaga, för det finns dom som har det värre. Jo...visst finns det dom som har det värre. Kanske har obotlig cancer, eller värsta tänkbara, förlorat ett barn. Jag vet. Jag lider med dom. Och det smärtar i mig att bara höra berättas om såna som går igenom ett helvete. Lipar hysteriskt varje vecka till Sofias änglar. Igår swishade jag pengar till någon som jag inte känner. Såg en insamling på fb och jag tyckte så synd om tjejen. Förlorat sin man i cancer och nu var lilla barnet sjukt.
Jag förlöjligar aldrig någon annans problem. Det var en av dom första grejerna jag lärde mig under min usk-utbildning. Det som är värsta tänkbara smärtan för någon annan kanske inte är det för mig. Och tvärtom. Alla upplever vi saker olika.
Jag lyssnar ibland hellre på andras problem för att förtränga mina egna. Och ibland orkar jag inte lyssna alls för då är mina egna bekymmer alldeles för stora att hantera. Då finns inte utrymme för någon annans. Men det är inte så vanligt. Oftast finns det plats och tid för andra. Kanske mer plats än för mig själv.
Tänker på det där när man flyger. Ge syrgas till dig själv först annars kan du inte rädda någon annan. Min första tanke är ju egentligen att först ge till någon annan. Att rädda andra.
Någon sa:
-Du borde bli bättre på att tycka synd om dig själv och inte bara alla andra.
Ja kanske.
Det här är ju min vardag. Det här är mitt liv. Min sanning. Det är inte synd om mig men jag borde hylla mig själv för att jag orkar. Och kämpar.
Be kind, always, mot mig själv helt enkelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar